Ett inlägg om en tung tunn bok.

På jobbet fyndar jag då och då böcker. Ibland byter jag till mig, tar en bok och lämnar en i gengäld. Precis före min ledighet hittade jag Mitch Alboms bok Ge mig en dag till. Boken var i pocket och på endast 203 sidor. Jag bytte till mig den och tog med den till Stockholm. Tänkte för mig själv att den var lagom omfångsrik och att jag skulle läsa den snabbt. Jag hade fel.

Den här boken handlar om Charley vars liv inte blev som han tänkt sig. Nån firad baseballstjärna blev han definitivt inte, utan i stället en ganska dålig säljare. Men värst av allt var att han svek sina nära och kära. När han inser att hans enda dotter inte har bjudit honom till sitt bröllop dricker Charley sig full, sätter sig i bilen och kör mot sin barndomsstad Pepperville Beach – en håla som inte ens har nån strand, sitt namn till trots. Givetvis krockar Charley. På nåt sätt överlever han och tar sig till Pepperville. Där möter han sin mamma. Bara det att mamman har varit död i åtta år…

Det här är en bok om en dag som många av oss kanske önskar sig – i alla fall jag. Alltså att få en enda dag till med nån nära och kära som är död och som man har svikit i livet. Charleys möte med modern blir en aha-upplevelse. Han inser att hon alltid har stått på hans sida, vad han än har gjort, hur han än har betett sig. Han får följa med modern under hennes resa mellan olika dödens väntrum.

Boken om Charley ger mig mycket att tänka på och fundera över. Skuldkänslor för att vi har svikit nära och kära har säkert många av oss, jag har det definitivt. Det gör därför ganska ont att läsa den här boken, men det är bra.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Av samma författare har jag tidigare läst:

• Tisdagarna med Morrie

Livet är kort.