Ett inlägg om en bok.

Det var faktiskt inte så länge sen som jag började läsa Tove Alsterdals böcker. Ibland har jag gillat dem jättemycket, ibland lite mindre. Det handlar inte om att de är dåligt skrivna utan mer om rent tycke och smak. När jag nätshoppade böcker i november var en av böckerna jag beställde Blindtunnel, nyutkommen i pocket. Pocketutgåvor känns mer och mer för mig eftersom jag nästan alltid har en bok med mig, till exempel i jobbryggsäcken. Nu har jag läst ut Blindtunnel – och det var en läsupplevelse i positiv bemärkelse, säger jag direkt.

Bokens huvudpersoner är Daniel och Sonja. Så småningom får läsaren veta att Daniel har förlorat sitt jobb och delvis fotfästet i tillvaron. En aning på vinst och förlust säljer han och frun sitt radhus i Sverige och köper en gammal vingård i Sudetenland. Gården har stått tom väldigt länge, men Daniel griper sig an renoveringen. Lite mer oklart är det vad Sonja gör om dagarna, hon besöker byn och försöker socialisera med folket som bor där. Daniel hittar en märklig vägg nere i källaren. Han slår ut den och hittar en vinkällare – men också nåt mindre trevligt. Förutom detta kommer det fram att såväl Sonja som Daniel har hemligheter.

Alltså det här är så ruggigt redan från början. Författaren lyckas få mig intresserad direkt, för ruggigheter älskar jag. Att bygga upp såna stämningar litterärt klarar emellertid inte alla. Det gör Tove Alsterdal. En känner liksom genast att nånting… är fel… Det är nåt som inte stämmer. Jag får också associationer till Maria Ernestams bok Innanför murarna, dels vad gäller temat, dels också det där lite övernaturliga inslaget – om det nu är nåt sånt… Det kanske ”bara” är verkligt…

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.