Ett recenserande inlägg.

Den sista dagen i juli levererade brevbäraren ett blått paket till mig. Inuti paketet låg boken Skuggvinter som dess författare Louise Baumgärtner vänligen skickat mig för recension. Nu är det ju ett tag sen boken kom ut (2017), men vad jag förstår finns den fortfarande att näthandla i danskt band, till exempel.  (Danskt band gillar jag mycket, för övrigt.)Tack till författaren för att du gav mig förtroendet att läsa och recensera din debutbok!

Bokens huvudperson Alice har kommit över sin relation med Sebastian genom Markus. Så ska Alice och Markus bli föräldrar och plötsligt dyker Sebastian upp igen som gubben i lådan. Alice lever ett tryggt, men lite trist liv med Markus och sina sjuksköterskestudier. Pizza- och filmkvällar samt plugg är hennes vardag. Inte kan Alice motstå frestelsen som Sebastian innebär.

Den här boken börjar som en ganska vanlig relationsroman om ett yngre par. Men ungefär 60 sidor in i handlingen händer nåt som inte har med varken sex eller kärlek att göra. Och så börjar Alice få obehagliga lappar med mera.

Jag hade nog inte köpt den här romanen vid första påseende, men när jag kommer in i den utvecklar den sig till att bli en psykologisk thriller. Debutböcker har ofta för många teman. Den fällan går Louise Baumgärtner inte i. Här handlar det strikt om relationer mellan människor – och att alla sådana inte alltid är sunda. Även om jag tycker att huvudpersonen känns lite irriterande ung och naiv anser jag att författaren lyckas bygga upp en bra spänning. Den finns en svärta i berättelsen som jag inte blir klok på och som jag vill få förklarad. I slutet får jag mina aningar bekräftade delvis. Sen finns där vissa ”hål” i berättelsen, trådar som inte riktigt följs upp samt en del i mina ögon onödiga detaljer som inte tillför något. Det hade en duktig redaktör/lektör gjort författaren uppmärksam på. Ta bort – eller utveckla, alltså, är mitt oombedda råd.

Språkligt sett flyter det hela på i ganska bra tempo och utan några missar. Ibland tycker jag att vissa meningar är något för långa. Kanske är syftet att läsaren ska lugna ner sin lästakt och bli lite eftertänksam. Det är nämligen svårt att förstå Alice fullt ut. Vad hon vill är inte helt tydligt. Jag lyckas inte klura ut det helt i förväg, inte heller vad det är som egentligen händer runt Alice, vem som vill henne illa. Och det är bra. Annars känner jag mig nog liiite för gammal för den här typen av bok.  Däremot tror jag att genren har en stor publik. Vidare ser jag en potential hos författaren som med övning, övning, övning med all säkerhet blommar till fullo.

Toffelomdömet blir medel.

Livet är kort.