Kära dagbok…

Ödsligt på jobbet.

Det är mitten av maj redan. Och fröna är ännu inte i jorden! Men i kväll ska det bli ändring på det. Därför kommer här bara ett kort inlägg, skrivet under raster på jobbet. Eftersom Anna fick ändrad arbetstid idag och jag behövde ta bilen till jobbet och därför vara där skittidigt för att få parkering far vi till Slottet när vi har slutat. Det vill säga jag åker hem först och ger katterna mat och hämtar korvar som Anna och jag ska grilla på Slottsgrillen i Slottsträdgården. Anna plockar jag upp på vägen till Slottet. Men, som sagt, vi ska inte bara äta utan även så frön så vi får lite grönsaker i sommar.

Garaget hemma ska städas på förmiddagen. Därför tog jag bilen till jobbet. Det känns alltid jättekonstigt när jag måste göra det, för det tar nästan längre tid än att gå. Jag fick använda både kort och kod för att komma in på jobbet, eftersom jag var där fem i sju. På avdelningen var det tomt och ödsligt, men strax efter klockan sju kom en av mina äldre kollegor. Städerskorna var förstås redan på plats liksom vaktmästarna, men de jobbar ju inte på min avdelning. Vid halv åtta hade det kommit ytterligare några. Det lugn som rådde så tidigt gjorde att jag kunde göra färdigt mitt nyhetsbrev textmässigt samt hitta och fixa till en bild. Jag fick önskemål igår om att trots att det är avdelningsmötesvecka nästa vecka göra en utgåva, men jag avböjde eftersom jag har mycket annat inplanerat. Sen blir det ytterligare två veckors uppehåll. Jag jobbar nämligen statligt och i år är det arbetstagarnas helger. Bara i maj månad har vi fyra röda dagar, en arbetstidsförkortad arbetsdag och två lediga klämfredagar. Under dan gjorde jag också lite jobb i ett universitetsövergripande projekt där jag är involverad som kommunikatör.

Klockan sju är det väldigt tomt på jobbet, men städerskor, vaktmästare och jag var på plats i morse.

∼ ♦ ∼

Bokbytesdags igår kväll igen, från en bok som gav mig ångest men samtidigt visade möjligheter till en pusseldeckare med saxmord i Småland under 1950-talet.

Igår kväll kände jag av ångesten igen. Jag kämpade för att inte låta den ta överhanden och till sist besegrade jag den. Men det tog på krafterna, det tar alltid på krafterna att slåss mot inre demoner. Det funkar liksom inte att blockera ångestens handtag med en stolsrygg. Jag läste ut en bok som antagligen triggade det hela, för den handlar om den ensamma ensamhet som är Ingvar Gunnarssons liv. Ingvar, som är en föräldralös morfarstyp. Men… jag vill bara tillägga att jag gav boken högsta omdöme. Den gav just mig ångest. Den visade mig också möjligheter i livet. Hur som helst bytte jag till en pusseldeckare som utspelar sig på 1950-talet i Småland. Jag tror att jag behöver koppla av med saxmord, helt enkelt.

To be continued…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.