Ett inlägg om en bok.

Jag vet exakt vad det var som gjorde att jag ville läsa Maria Hambergs lilla, stora, rosa bok Allt under himmelens fäste. Önskan att läsa boken blev så stark att den hamnade i det senaste bokpaketet jag shoppade på nätet. Önskan att läsa om nån annan, visserligen fiktiv, person som enligt baksidestexten var en av de ensammaste i världen… Att uppleva att min känsla av att vara så ensam inte var… helt unik. Det finns andra som är ensamma, till och med mer ensamma än jag. En sån som Ingvar Gunnarsson, till exempel.

Ingvar Gunnarsson är en morfartyp, enligt flickan utan namn, hon som ropar på Ivan sent om kvällarna och som Ingvar ger namnet Ivana. Ivana bryter en kväll Ingvars ensamhet. Hon ropar och ropar och till slut öppnar han och släpper in henne, så småningom även i sitt hem. Hemmet, som är fullt av minnen Ingvars döda föräldrar. De som har lämnat honom ensam i lägenheten. Utanför den är det trista jobbet ”allt” han ”har”. Med Ivana kommer färgen. Och nåt mjukt. Ingvars liv får plötsligt… lite mening… Varvat med nutid får jag som läsare glimtar bakåt i tiden, från Ingvars barndom.

Den här boken kniper direkt tag om hjärtat. Trots att dess omfång inte ens är 200 sidor tar den tid att läsa. Men jag kan inte avfärda den hur som helst. Jag lägger den ifrån mig och ändå håller den fast mig. Tänker, blir ledsen, fundersam…

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.