Ett inlägg om en bok.

Jag har börjat tycka om Håkan Nessers böcker! Tidigare har jag haft ganska svårt för dem. Det är de fiktiva orterna i böckerna jag inte gillar. Och så kopplar jag ihop dem med filmatiseringarna som jag inte heller tycker om. Miljöerna och människorna är smutsgråa, karaktärslösa. Jag har kämpat och försökt och de senaste gångerna har jag noterat en viss… förbättring i mitt förhållande till böckerna, till exempel Maskarna på Carmine Street. Ganska hoppfull var jag därför när jag köpte Himmel över London i somras – och förväntansfull öppnade jag boken. Nu har jag läst de drygt 525 sidorna i pocketutgåvan.

Boken utspelar sig delvis under slutet av 1960-talet i London. Men 2000-talet finns också med som tidsaspekt. Då är ett gäng människor inbjudna till en middag där ett arv ska fördelas. Delar av boken är en spionhistoria, andra delar en kärleksroman.

Som synes har jag svårt att beskriva handlingen. Den är minst sagt råddig och hoppig. Jag förstår inte alls författarens syfte med boken eller ens att boken har blivit utgiven. Genom hela läsningen har jag svårt att följa med i handlingens svängar. Det är som om författaren har börjat skriva ett antal romantexter och sen kopplat ihop dem till Himmel över London. Det jag gillar är emellertid platsen, London, som ju inte är påhittad och även författarens språkliga ådra. Men handlingen är alltför rörig för att passa mig, dessvärre. Jag har börjat sluta tycka om Håkan Nessers böcker igen.

Toffelomdömet blir lågt.

Livet är kort.