Kära dagbok…

Nån gång får vi säkert nåt skäl att fira.

Nån gång får vi säkert nåt skäl till att fira. Så tänkte vi igår, min sambo och jag när vi studsade in till Systembolaget för att köpa en gå-bort-flaska. Därför slank även en Baglietti Prosecco no. 10 ner i påsen. Den tomma flaskan av annat märke står kvar hemma på en bänk i köket, vacker och kristallig. Den vill nog somliga köra ner i min hals så att det inte kommer några fler dumma ord upp genom den och ut ur käften. Många känslor finns inuti och gör att jag inte blir så snäll. Eller rättare sagt: jag blir elak. Olikheter kan ibland vara berikande. Understundom är emellertid olikheter frustrerande. Frustration, rädsla, irritation över ändrade förutsättningar – sånt behöver jag få ur mig. Men det kommer ut på fel sätt. Jag är fan helt fantastisk på att kommunicera på fel sätt i trängda, personliga lägen. När jag sen inser att jag har gått för långt blir jag skamsen och kryper som en strykrädd hund längs med väggarna. Och tar konsekvenserna. Fast det sagda är sagt och det går inte att ändra på.

∼ ♦ ∼

Ett utkast till kommunikationsplan för ett enormt projekt på en enorm skärm.

I ett enormt projekt på jobbet får jag emellertid inte kommunicera fel. Gör jag fel är det ut som gäller. Det läskiga i det hela gör mig – tro det eller ej! – mera skärpt och vass. Att ana faran triggar mig, för jag vill hitta lösningar. Samtidigt inser jag att det är ett stort förtroende jag har fått. Förvaltar jag det – och kanske till och med utvecklar det – på rätt sätt kan det komma mig och familjen till gagn. Så köpet av flaskan ovan på bild kanske trots allt inte var nåt felköp.

Jobbet innebar inledningsvis att jag skrev ett utkast till en kommunikationsplan tillsammans med Högsta Tjifen. Efter ett möte på måndag blir jag troligen ansvarig redaktör och avsändare för det som ska kommuniceras. Det är spännande, jag är förväntansfull – och inte så lite skraj… Det känns i vart fall som en möjlighet att få visa framfötterna, att få visa vad jag går för.

∼ ♦ ∼

Förra årets stång.

Midsommarvädret har anlänt. I morse hann jag precis till jobbets entré när de första, tunga regndropparna föll. Framåt förmiddagen regnade det fullt ut. Även idag frös jag på kontoret så att näsan rann (nej, ingen bild). Det ska bli skönt med tre dagars ledighet nu, men väldigt tråkigt om midsommarafton regnar bort. Anna, E och jag ska tillbringa den i Slottet med omnejd. Förra året var vi på midsommarfirande i området och det var så där härligt klassiskt med blommor, sol, folkdans och ringdans. I Slottsträdgården bjöds vi på bubblande dryck, jordgubbstårta, sill och grillat. Och när vi inte åt lekte vi utomhus och tävlade i boule och pilkastning. Jag kanske ska preppa och ta med mig med några inomhusspel i år…

∼ ♦ ∼

Om det är nån som läser här, så önskar jag dig en glad midsommar. Låt det inte bli nån miss-sommar.

Livet är kort.