En recension av en nyutkommen bok.

Den 10 april kom ett mejl från en kommunikatör vid Norstedts förlag med en förfrågan om jag ville recensera en bok som var på väg ut. Boken skulle finnas i handeln den 8 juni och första recensionsdag den 22 juni, det vill säga midsommarafton. Jag tyckte att Caroline Säfstrands fjärde roman lät intressant och tackade ja varpå jag strax fick svar att boken skulle skickas så snart den kom från tryck. Men så gick dagarna och boken kom inte. Den 4 juni skrev jag till kommunikatören vid Norstedts förlag och frågade vad som hade hänt dels eftersom tiden gick, dels eftersom jag hade noterat att andra hade fått boken för recension. Nåt svar fick jag aldrig, men i tisdags, den 12 juni, hittade boken Alltid din dotter äntligen ner i min brevlåda. Tack till Norstedts förlag, ägare av Massolit förlag där boken är utgiven! Jag ska verkligen försöka att inte låta dröjsmålet påverka min recension negativt.

Händelserna i boken cirkulerar kring Jill Bergstrand. Jill, som bor i det gula huset med sin tonårsdotter Nellie. Dörren till huset är alltid öppen och Jill kan aldrig säga nej till nån eller nåt – hon gör alltid saker för andra. Tillvaron går sin gilla gång – till dess att en släktforskare dyker upp. Det visar sig finnas saker bakåt i tiden som varken Jill eller hennes mamma Miriam känner till. Och allt är inte trevligt. Förhållandet mellan Jill och Miriam är tillräckligt spänt som det är. Detta gör det hela inte bättre. Samtidigt slutar tillvaron att gå sin gilla gång på andra sätt också, trots att Jill försöker sticka huvudet i sanden. Jill finner sig vara i den åldern att hon inte längre är attraktiv i somligas ögon. Vardagen… krackelerar. Och frågan är om det går att göra den hel igen.

Cirka 300 sidor att läsa, tycka till om och skriva ner. Hur skulle jag hinna till den 22 juni med tanke på att jag också jobbar heltid? Det visade sig inte alls bli några problem. De första cirka 20 sidorna läste jag en fredag, men det var morgonen därpå jag fann mig ha slukat över en tredjedel av boken – före frukost. Det här är en alldeles underbar bok om en vanlig människa – med fel och brister och goda sidor – i centrum.

Jill är nästan självutplånande god mot andra såsom hon ställer upp och tar hand om katter, tonårsdottern, en man från Syrien, pensionärstanterna som vill ha kaffe, kollegorna som vill ha bakat, vännen som vill låna bilen med flera. Men när sanningen om det förfluta växer fram går hon sakta men säkert sönder – precis som Miriam. Plötsligt är dörren till det gula huset inte längre öppen.

Den första tredjedelen bygger författaren upp historien och tecknar dess karaktärer på ett synnerligen trovärdigt och realistiskt sätt. Läsaren görs nyfiken på det som har hänt bakåt i tiden och vill förstås få klarhet i varför mor-och-dotter-relationen är som den är. Centralfiguren Jill är otroligt skickligt tecknad. Som läsare skapar jag mig bilder av den här kvinnan, en kvinna som både är väldigt stark och väldigt svag. Förlagets kommunikatör skrev i sitt mejl att författaren hade använt feelgoodgenren för att rama in en mörkare historia. Det stämmer verkligen. Det här blir aldrig jolmigt larvigt – trots att boken innehåller kärlek.

Lite långt från verkligheten är emellertid det som berör samhällets ekonomiska stöd. Sånt stöd betalas nämligen näppeligen ut till nån som äger såväl hus som bil. Annars är skildringen av myndighetsbesöket på pricken, liksom att allt numera ska ske elektroniskt. Men det som är mest verklighetstroget i boken, förutom de mänskliga människorna som handlingen kretsar kring, är de svängar livet kan ta med människor. Mycket kan vi styra, dock inte allt, post it-lappar till trots.

Jag gillar den här boken och har blivit väldigt sugen på att läsa fler av Caroline Säfstrands böcker. Det enda jag inte gillar är att jag inte kan tipsa mamma om boken. Min mamma gick bort alldeles för tidigt hösten 2016.

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.