OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Alice och jag är tillbaka på Saint Ollie.
Alice och jag är tillbaka hemma på Saint Ollie. När jag vaknade i morse hade hjärtat tack och lov lugnat ner sig. Nej, jag mätte ingen frekvens, jag går på känn idag. Jag mår bara sämre i själen också om kurvorna är hoppiga och hjärtfrekvensen hög.
Nog tyckte jag att flimmerattacken lugnade ner sig efter att jag hade ätit mat igår. Resten av kvällen gjorde jag inget annat mer än att sitta en stund vid datorn och därefter framför TV:n. Jag såg tre avsnitt på TV4 Play av Morden i Helsingör och började titta på fjärde avsnittet av Blackshore. Jag orkade inte se färdigt.
Jag är trött. Flimmerattacken jag fick i lördags kväll höll i sig cirka 24 timmar. Det är ganska utmattande. Samtidigt var det som utlöste den inte mest jobbigt för mig utan för andra.
Kanske är det bra att jag får en påminnelse om att jag faktiskt inte är frisk. Samtidigt… jag har njutit så mycket de elva dagar jag har haft bra hjärtrytm och bra hjärtfrekvens. Jag har försökt göra normala saker, saker jag gillar att göra. Visst har jag hållit tillbaka lite, helt enkelt för att jag inte har orkat.
Men det jag har orkat göra, som är utöver ”det vanliga”, är:
- träffat vänner inklusive mammakusinen M
- ätit god mat och druckit ett och annat glas gott rött samt ett par kalla öl
- bastat
- gått en fyra kilometer lång promenad
- köpt mig ett soffbord
Visst hade jag gärna gått fler promenader. Jag hade också velat besöka graven fler gånger – det blev bara en gång under hela veckan. Men nu är det som det är.
Det finns hela tiden inuti mitt huvud att det kan vara sista gången jag gör vissa saker. Då kan jag sluta mina ögon för gott för jag har varit en sväng till Motala, träffat människor som betyder nåt för mig och som har visat att jag betyder nåt för dem och jag har gråtit och gjort fint vid graven samt tackat dem som arbetar runt omkring och gör platsen vacker. Här ska ju min aska sen ner i jorden. Consummatum est?
∼ ♦ ∼
Idag har jag försökt att ta det lugnt så att jag inte utlöser ytterligare en flimmerattack. Det är ganska ansträngande att tro att en ska dö när som helst – och sen bli lurad på det. Att jag har tagit det väldigt lugnt är till exempel frukostintaget vid lunchtid ett exempel på. Notera att jag vaknade vid halv sju för att ta medicin och slumrade en stund till cirka klockan åtta.
Frukostlunch med Hopptimisten och Alice, det vill säga min familj.
Medicinskåpet är påfyllt.
Jag har haft en del smått att fixa med idag såsom tvätta, bädda rent, gå till apoteket och Korgtassen och invänta ett bud (i kväll). Duntäcket och kuddarna slängde jag in i frysen medan sängen luftade. Så skönt att ha frysutrymme till sånt numera!
Såväl Anna som vännen FEM har hört av sig idag. Det är gott att människor bryr sig. Vännen FEM hade ett sorgligt, men ändå väntat besked. Döden är en del av livet och vi kan inte hindra dem vi har omkring oss från att gå över regnbågen även om vi inte tycker att det är dags.
Nio flaskor appassimento ska levereras på onsdag kväll.
Det som oroade mig idag var bankmötet och jag var rädd att det skulle utlösa en ny attack. Min bankman var sen in i mötet. Vi hade ett kortare möte, mitt beslut. Det var ändå ett bra möte sammantaget.
Medan jag var inloggad passade jag på att betala en räkning. Jag har beställt eller nätshoppat en laddning italienska röda viner, nio flaskor appassimento, som levereras hem på onsdag kväll från Vinoteket. Även om jag själv måste vara restriktiv med vin kan jag ge bort en flaska då och då till nån som har hjälpt mig eller bjuda på nåt när jag har gäster. Nåt enstaka glas kanske jag tar, men just nu känns det bäst att ligga lågt.
Till middag idag grillade jag tre kycklingkorvar i ugnen och serverade med bröd, räksallad och bostongurka. Men först gjorde jag en Papphammar. Jag skulle hissa upp en persienn i köket innan jag skulle äta varpå skiten (persiennen) ramlade ner. Då började jag greja med den så att jag brände korvarna, nästan, plus mitt lillfinger. Persiennhelvetet från EPA, typ, sitter nu uppe igen och korvarna slank ner trots brännskadorna. Korvarna var dessutom kalla. Värst är det med lillfingret som fick en liten blåsa.
Brända kycklingkorvar till måndagsmiddag.
∼ ♦ ∼
Kunde jag låta bli att montera soffbordet? Nej! Jag tänkte bara öppna paketet lite mer och titta när jag kom hem från dagens utflykt. När jag såg att det bara bestod av två skivor (bordsskivan och ett hyllplan), fyra ben, tolv skruvar och en sexkantsnyckel kunde jag inte låta bli. Det gick ganska snabbt. Jag höll dock på att gå bet när jag skulle montera hyllplanet. Önskade jag hade två armar till. Men så kom jag på att jag kunde lägga bordet på sidan. HEPP! Jag hade ett soffbord klart före eftermiddagens bankmöte! (Eller en stund innan, bankmannen var sen.)
Paketet är öppnat och delarna urplockade.
Alla tolv skruvarna var med.
Ska jag gå bet på hyllplanet?
Inte då! Jag la bordet på sidan.
Monterat och klart!
Mammas brudkista (som fungerat som soffbord) drog jag, med hjälp av en mindre matta, in i sovrummet och ställde några foton på.
Mitt nya soffbord.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 