OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Jag tyckte att jag hade så mycket tid igår kväll när jag ändå fick skjuts hem. Klockan var strax efter 16. Men så försvann timmarna bara, som vanligt vid datorn där jag hade ett par saker att utföra. Därefter slog jag mig ner i fåtöljen och fastnade framför Guldbaggegalan. Tänk så många bra filmer som görs – och hur få som prisas. Det verkar vara samma fåtal som får ett antal priser. Nåja, det är väl bra filmer. Mot slutet visades vilka svenska filmpersoner som gått bort under 2024. In memoriam 2024… Det slog mig att när jag går bort så är det ingen som skriver nåt sånt om mig när jag är borta. Det vet jag inte om jag vill ha heller. Jag gissar att jag glöms bort tämligen snabbt även i döden. Finns inget att minnas mig för. Men jag hoppas nån fixar en dödsannons bara. Man vet aldrig, det kan ju finnas nån som vill veta att jag har gått bort så att de kan ha fest. Jag gissar namnen på en och annan. Vissa människor är och förblir bajskorvar. Inte är jag själv nåt bättre. Men… jag vill inte ha nån bajskorv i min dödsannons, jag vill ha ett kors. I livet har jag nämligen en tro.
∼ ♦ ∼
Natten till måndag sov jag riktigt bra, i natt sov jag hyfsat. Jag har inga problem med att kliva upp när mobillarmet går igång 5.45. Det är framåt dan jag tappar orken. Men ja. Jag känner av såväl hälsporren som ljumsken ganska mycket. I morse var det kanske ännu mörkare än igår. Mycket av snön har försvunnit.
Tisdagsfrukost i mörker, men sällskap av Hopptimisten och Sällskapet – och tända ljus.
Igår morse när jag gick till jobbet var det sex minusgrader – den här morgonen var det nästan sex plusgrader… Skumt… Det var bara lite halt bitvis. Kommunen låter inte sanda alla trottoarer och de plogar inte alltid med tanke på fotgängare, enbart cyklister. Att cykla när det är snö och is begriper jag inte. Det är ju förenat med livsfara. Men stans sossepamp cyklar, så… Sen kanske h*n ska åka spårvagn. Det är inget jag tänker göra och jag kokar inombords med tanke på att mina skattepengar går till att finansiera detta när det finns skriande behov inom områden som till exempel äldreomsorg.
Sista biten på väg till jobbet/första hem går jag gångbanan avskild från cykelbanan (med ett målat vitt streck som sällan respekteras) längs Dag Hammarskjölds väg och Barockträdgården. Där var det inte halt, tack och lov, och Linneanum lyste upp så vackert.
Linneanum i Barockträdgården lyser upp den mörka januarimorgonen.
Tisdagen hade inte nåt speciellt med sig rent arbetsmässigt. Två avstämningsmöten via Zoom på morgonen, det ena tidigarelagt en halvtimme numera, vilket är idiotiskt för oss som har bästa skrivtiden på morgonen. Jag förberedde en artikel som ska publiceras i morgon. Det var nåt vajsing med ett foto, men jag fick snabb hjälp med detta av en arbetskamrat. Vidare skrev jag ut vår verksamhetsplan på papper och läste igenom den. Jag föredrar att läsa på papper, inte på skärm. Och sen var det lunchdags igen. Jag fick i mig nästan allt – utom halva müslin som jag spillde ut på grund av att mina händer inte fungerar som de ska, särskilt inte den opererade högerhanden.
Tisdagslunch med Sällskapet som sällskap – innan jag tappade ut hälften av müslin…
När jag var nere och köpte min kalla lunch passade jag på att be om M:s mobilnummer för att kunna skicka ett krya på dig-sms. Jag fick beskriva vem jag är genom det jag brukar köpa, för vi har nog aldrig presenterat oss. M fattade direkt att jag inte var nån stalker och jag tror att h*n blev glad för den lilla hälsningen.
Även tisdagseftermiddagen segade på. Runt klockan 14 är jag helt slut. Idag tog jag mig i kragen och serverade mig en mugg varm choklad och fikade på eftermiddagen med de andra. Jag tror det gav mig energi nog att ta mig hem sen.
I kväll fick det bli tomatsoppa och mackor. Då kan jag äta soppa även i morrn kväll.
Tomatsoppa och mackor till tisdagsmiddag.
Medan jag sörplade och tuggade både läste och funderade jag. Jag fick ett mejl om en intressant författarträff på torsdag klockan 17. Tyvärr tror jag inte att jag orkar gå ner på stan då trots att jag ska jobba hemifrån. Dålig framförhållning av Akademibokhandeln att mejla om detta två dar innan evenemanget bara.
∼ ♦ ∼
Dagen blev lite ljusare idag, på flera sätt – jag såg både regnbågen och månen genom jobbfönstret och undrar om det kan vara goda tecken – men jag vet ju hur snabbt det kan förändra sig. Nån som säger nåt, nåt som händer – eller… nån som inte säger nåt eller nåt som inte sker. Är det nåt jag har tappat tålamodet med så är det vissa ursäkter – och vissa personer som alltid levererar dem. Jag har själv till exempel slutat be om ursäkt för att jag inte orkar – jag säger bara att jag inte orkar. Men… jag är väldigt glad för mina snälla arbetskamrater.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis… Jag hittade ett korrekturfel på en skylt i taket på en av våra toaletter. Yrkesskadad, eller..?
Korrekturfel i takskylt.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Efter julen 2024 blev jag kontaktad av en amerikansk författare som jag har recenserat en del böcker av, men också träffat. 
I julklapp 2023 fick Anna och jag ett presentkort på bio av Biografmaskinisten. Presentkortets giltighetstid höll på att gå ut och det kunde inte få ske. I januari 2025 gick vi på 
I augusti 2023, strax innan jag fick min hjärtdiagnos, besökte jag Återvinningen i Motala. Där fyndade jag några böcker. Sist ut att bli läst av dessa är 
Gå till Toffelprofilen
