Kära dagbok…
Tur att en har välinformerade arbetskamrater som kom ihåg att det är Kanelbullens dag idag.
Det var totalt omöjligt att missa att det var Kanelbullens dag idag. Fast jag hade glömt att september bara har 30 dar och därmed att jag manuellt behövde flytta fram datumet på mitt armbandsur. Då är det tur att en har välinformerade arbetskamrater som ser till att kanelbullar levereras till jobbet! Eftersom jag skulle springa iväg på möte och inte ville sitta där och kladda med bulle blev det en skrivbordsfika på kontoret vid tio-tiden. Det var så där underbart gott med nåt till mitt pressokaffe, men kanske inte så smart att trycka i sig en och en halv timme före lunch. Samtidigt, jag vaknade klockan fem i morse, åt frukost klockan sex och vid tio började jag bli hungrig. Bullen jag mumsade på var lagom kletig, men kunde ha innehållit liiite mer kanel. Jag menar, nu när det trots allt var Kanelbullens dag.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Efter förmiddagsmötet, som jag inte bara ledde utan också minnesantecknade ifrån och drog ärenden vid, jobbade jag parallellt med mitt nyhetsbrev och en kommunikationsplan. Det känns som om jag behöver vara lite av en bläckfisk ibland, men just idag var det OK eftersom vi bara var fyra personer. Värre blir det med det forum jag har blivit beordrad att minnesanteckna vid på torsdag förmiddag. Det är jobbigt för mina ögon att skriva vid en liten lap top-skärm, vilket jag har påtalat. Men blir en beordrad så blir en.
Igår var det bokbyte, men jag orkade inte börja läsa min nya bok på gång. Eftersom jag vaknade så tidigt i morse hann jag läsa ganska mycket då i stället. Jag har valt en deckare att sticka mellan med innan jag griper mig an två böcker för recension (en av dem har inte kommit än). Recensionerna hamnar här på bloggen och eventuellt på UppsalaNyheter, som jag skrev här igår. Det beror lite på om böckerna har Uppsalaanknytning, men också förstås om UppsalaNyheter vill ha recensionerna. Jag får inte betalt.
Igår var det bokbyte från en kvinna i vildmarken till kvinnor på stranden, från en relationsroman till en deckare.
Kvinnorna på stranden fick bli mitt lunchsällskap idag. Jag fyndade pocketboken för en guldpeng på Stadsmissionen en lördag i september. När jag var halvvägs genom lunchen fick jag sällskap av Mary Queen of Floods, så jag la boken åt sidan och fokuserade på mitt levande sällskap och min rätt beige och gröna lunch. Den senare var emellertid god. Restaurangpersonalen bytte ut nåt bacontjafs mot ris så kunde jag äta kycklingrätten.
Detta bildspel kräver JavaScript.
På eftermiddagen hade två av mina beställda översättningar på webbtexter kommit. Den ena skulle publiceras på intranätet, den andra på extranätet. Lite joxigt när det handlar om två verktyg en ska använda, så det gäller att hålla tungan rätt i mun. Till sist blev det förhoppningsvis rätt, men självklart har jag bett expertis att granska.
Innan jag landade hemma efter jobbet veckohandlade jag på Tokerian. Ja, jag är en vanemänniska i mycket, fast inte allt. För ett tag sen var det en läsare som uppenbarligen inte har läst min gamla blogg – God rest its soul! – och som undrade varför jag benämner Willys Tokerian. Det är för att där sker och finns både tokigt och slugt, så att säga. Idag fick jag ett lysande exempel på tokigheter av varierande art. När en tar en kasse för sina varor vid scannerpistolerna i ingången står det på kanten vid kassarna att de kostar 1.50 kronor styck. Men i scannern och senare på kvittot står det att kassarna kostar 1.90 kronor. Inte så mycket att tjafsa om, kanske, 40 öre, men en kan ju bara undra hur länge det har stått ett pris vid varan och en har fått betala ett annat,högre pris vid kassan… För övrigt är påsjävlarna av så dålig kvalitet – varenda påse går sönder – att jag faktiskt nästan har lust att tjafsa om 40 öre.
Mitt finger sticker ut ur ett av hålen i påsen jag köpte idag.
Men det är inte bara företeelser som är märkliga på Tokerian. En del kunder är det också. Idag när jag stod vid scannerkassan för att betala kontant kom en man fram med en isglass och la på bänken till kassörskan. Utan ett ord gick han därifrån. Kassörskan och jag tittade på varandra och jag frågade henne om hon inte skulle tacka kunden för glassen. Sen skrattade vi. Det finns folk till allt, uppenbarligen, och på Tokerian allra helst.
I kväll tvättar jag igen. Det är lite lättare när en har tvättmedel. Sen blir det macka och lite läsning. På tisdagskvällar är det ganska mycket (två program) sevärt på TV. Först ut är andra delen av danska Dicte på TV4 och därefter åttonde avsnittet av tio av isländska Fångade på SvT1. Jag tror inte att jag orkar se båda, utan det blir nog till att spela in på DVD:n.
Ha en fin avslutning på Kanelbullens dag och gör det med en bulle, vet jag!
Livet är kort. Kanelbullar är skitgott!
Ganska lång tid var jag sugen på att införskaffa 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 