Kära dagbok…
Svart på vitt, trots att tillvaron inte är enbart just svart eller vit.
Svart på vitt. Redan igår kom den preliminära obduktionsrapporten om min mamma i pappersform. Kuvertet låg på en av bänkarna i köket i flera timmar innan jag hade samlat mig tillräckligt för att öppna det. Doktor Thomas hade uppenbarligen förstått vilken betydelse rapporten har för mig och skickade den som A-post, inte som vårdens sedvanliga B-post. Det var väldigt bra att ha ett telefonsamtal först på tisdagsförmiddagen. Då kunde mammas doktor berätta vad de hittat, hur de behandlade och vad som skedde. Samtidigt hade jag möjligheten att ställa frågor. Men sen ville jag läsa på egen hand, titta på detaljerna, i lugn och ro. Få svart på vitt. Det kanske låter helt absurt och sjukt, men jag bara måste få veta. Somligt visste jag sen tidigare, annat berättade doktorn om i telefonen och ytterligare saker läste jag om i rapporten. Det som fortfarande gör den preliminär är att vissa provsvar inte har blivit registrerade eller införda.
Vännen Mia hörde av sig lägligt. ❤
Inget jag läste i rapporten överraskade mig. Det var i stället lättare att se skeenden och följder och bara det är ytterligare ett steg vidare mot acceptans för mig. Det allra första steget tog jag redan den sista kvällen när jag satt vid mammas säng på intensiven. När det började bli svårt för mamma och jag bara kände att jag inte ville att hon skulle fortsätta att plågas. Men samtidigt är de här stegen inte lätta att ta – finge jag önska skulle mamma ha piggat på sig och fått komma hem, kanske till och med med lite nyinhämtade krafter. Så blev det inte.
Just som jag hade läst rapporten, stoppat in den i Mamma-pärmen och samlat ihop tankarna kom ett sms från vännen Mia. Det kom så otroligt lägligt och med ett innehåll som fick mig att le genom tårarna. Det är mycket som kan tänkas dyka upp i en flytt och det jag fick se bilder på per sms var glimtar från vår ungdom i såväl text som bild. Samtidigt är det konstigt att se att även vi blir äldre, vi som trodde att vi var evigt unga.
Det kliar i Toffelögat, men det känns rätt futtigt i sammanhanget.
Att nämna mina egna krämpor i det här inlägget känns futtigt. Jag har skurit mig i högertummen, vilket mest är irriterande för att såret inte vill läka och plötsligt börjar blöda. Då kan jag inte titta på tummen eftersom jag tuppar av när jag ser blod. Vidare härjar nog en infektion i kroppen, trots att ingenting liksom bryter liksom ut. Jag tror att mitt immunförsvar kämpar hårt och tappert och självklart vill jag att immunförsvaret ska vinna. Men jag känner mig seg, har ont i huvet, muskler och leder, fryser, ena ögat kliar etc. Därför ska jag ta det lugnt i helgen. Fästmön kommer och vi ska förhoppningsvis boka in roligheter framöver. Jag tänker bjuda på räkor och vitt vin på lördagen. Det blir enkelt att bara tina och ställa fram, möjligen koka ett par ägg till och ställa fram lite limeaioli och några andra tillbehör.
Annika & Vera skriver hellre böcker än är med i TV-program som ger ett löjets skimmer åt Hofors, tror jag. För övrigt skriver de BRA böcker! Klicka på bilden så kommer du till min recension av deras Lustjakt!
Jag har kämpat mig igenom veckans näst sista arbetsdag. När en inte mår riktigt 100 är det tufft att försöka ha samma kapacitet och hastighet som vanligt. Men jag har gjort färdigt med nyhetsbrev i text och bild, skickat ett par saker på koll, jobbat med intranätet, varit på enhetsmöte och ett par andra möten. Jag ska hoppa in i duschen och värma mig en stund. Låt oss hoppas att jag inte somnar framför Antikrundan i kväll… Efteråt brukar jag se på serien från Hofors. Ursprungligen var det för att författarduon Annika & Vera skulle vara med. Nu har de valt att inte vara med i serien så mycket (en kort scen i första programmet, bara) – och ärligt talat förstår jag dem. Den bild som ges av Hofors är att den är en plats full av kufar och original, folk som på ett eller annat sätt är lite märkliga. Som tittare känner jag att byn får ett löjets skimmer över sig. Kanske var det meningen, kanske inte. Jag är i vart fall helt övertygad om att Annika & Veras val att hoppa av var det rätta! Gefle Dagblad hade förresten en rolig artikel om paret häromdagen, läs den! (Om du orkar klicka på länken…) I kväll börjar också andra säsongen av Gåsmamman klockan 21 på Kanal 5, men den spelar jag nog in ifall ögonlocken faller ner och det blir svart. Jag brukar sällan se mer än ett TV-program per dygn. Det är roligare att läsa böcker!
Livet är kort.
Vad är verklighet och vad är illusion? Det är nåt som Julia tvingas fundera över när hon vaknar på sjukhuset. Där har hon hamnat sen en granne hittat henne sjuk och förvirrad i sin lägenhet. Hjärnhinneinflammation är diagnosen, men med den kommer en obehaglig minnesförlust. Det enda Julia minns är att hon följt efter nån i en labyrint av korridorer.
Gå till Toffelprofilen
