Kära dagbok…

Besvikelse – den är fisröd, inte orange, i verkligheten.

Det var visst helgafton idag. Inte ett skit har jag gjort. Eller jo, det har jag ju, men inte många knop, om en säger så. Jag var seg i starten. Vem fan vill gå ut när det är femton minusgrader? Inte jag om jag inte måste. Tyvärr måste jag det. Jag hade ett antal ärenden, visade det sig, inte bara att kolla saldot på busskortet. Några visdomständer har jag inte fått än. Kanske är det därför jag är så glömsk? I vart fall kom jag ihåg att gå in på apoteket och köpa en mellanrumstandborste, men jag glömde att hämta ut medicin. Nu har jag inte glest mellan tändena på nåt sätt, men jag använder en mellanrumsborte bakom bakersta tänderna, framför de obefintliga visdomständerna. De senare finns nämligen där, trots allt, fast under jord. Eller under tandköttet, vill säga. Det blir små bullar längst bak på käkbenet. Mellan bullarna och bakersta tänderna behöver en också hålla rent. Jag blev nästan glad idag när jag såg att det fanns orange mellanrumsborstar. HA! Var de ju inte – de var fisröda! Men det såg jag inte förrän jag kom hem och kollade i dagsljuset som sipprade in genom fönstret. BESVIKELSE!

Jag tände mammas lilla ljus, för idag saknade jag henne så där extra mycket.

Inte vet jag vart den här helgdagsaftonen tog vägen. Plötsligt skymde det och temperaturen fortsatte att sjunka. Jag körde en maskin tvätt så åtminstone badrummet var behagligt att vistas i. Fast där finns ju inte så mycket att göra när en är klar, så att säga. Jag satte mig i farfars öronlappsfåtölj i min läshörna i arbetsrummet och läste min bok på gång. Tände mammas lilla ljus, den drejade lilla ljushållaren hon köpte i Gamla Uppsala en gång. I eftermiddags saknade jag henne så där extra mycket som jag kan göra ibland. Jag känner mig fortfarande arg och irriterad för att jag inte kan ringa och berätta om saker som händer. Och jag kan fortfarande varken förstå eller acceptera att mamma är… borta. Det går inte att greppa, inte att fatta. Borta. För alltid.

Undras om mina outgivna ord på bloggen skulle ta upp större utrymme än de hyllmeter utgivna böcker jag har. Här på bilden är en del av dem – samt en skymt av min håriga kind till höger på bilden. Lite bonusmaterial, så där.

Alla dessa ord jag har inuti… en del av dem kommer ju ut här på bloggen, i min dagbok. Det är i alla fall befriande nu när jag känner att jag bara skriver för mig själv utan att ha andra i åtanke. Den som läser, läser, liksom. Idag måtte det emellertid ha varit väldigt intressant för nån. Antalet besök per timme var 119 i kväll, enligt Administrationsskorpionen. Ja, ja, snoka på, eller nåt.

Tänk om mina ord hade getts ut i bokform, ja, i klassisk bokform, på papper, vill säga. (Nej, alla vill inte lyssna på böcker, artiklar etc.) Undras hur många hyllmeter jag vore uppe i. Undras om det vore fler hyllmeter än dem jag har idag i utgivna böcker. Med tanke på hur pratsam jag är, så… Min mamma var väldigt pratsam, min mormor likaså. Min morfar… blev så tyst när mormor gick bort. I 20 år levde han ensam och blev tystare och tystare. Min mamma levde ensam i tio år. Hon blev bara mer pratsam. Så olika en reagerar när en blir ensam. Jag märker att jag funkar likadant som mamma.

Mild tomatsoppa var perfekt till middag idag i kylan.

Nån lax till middag blev det inte idag. Hurra, typ! Det var så kallt att tomatsoppa och mackor med ost och plommontomater passade perfekt. Keldas milda tomatsoppa kommer så fint överens med min mage. Lantbrödet jag också införskaffade var alldeles färskt. Jaa, som du märker börjar jag njuta av att äta igen. Men vänta bara, snart straffar jag mig för nåt. Eller jag ska åtminstone inte unna mig onyttigheter när jag är åter i tjänst, i alla fall. Jag trivs med den vikt jag har just nu. (Läsa jobbmejl ska en i vart fall inte göra när en är ledig, insåg jag, för övrigt.)

I kväll tog jag bilen till Rushyes för att skjutsa hem Fästmön. Det är nästan 18 minusgrader nu och jag ville inte att hon skulle stå i mörker och kyla och vänta på nån jävla buss. Vi gjorde en avstickare till ICA Heidan på hemvägen. På parkeringen undrade en kille om jag hade startkablar i bilen. Jag svarade nekande. Nu när jag kom hem kom jag på att jag kanske har det – om nu inte ett visst rätt sniket X har tagit dem. Jag kollade inte. Jag hade skämts om jag hittat kablarna. Men när vi kom ut från affären hade killen fått hjälp av nån. Tur, det.

I morgon är det röd dag, men Anna jobbar förstås som vanligt. Jag ska åka och hämta henne klockan 16. Planen är en sen middag på stan, oklart var. Vi har vår första barnfria vuxenhelg sen jag vet inte när, kanske september? Begravnings- och flytthelgen i november i Motala räknas inte, den var bara ledsam. Annars händer… inte ett skit.

Livet är kort.