Kära dagbok…

Måndagsfest på Main Street.

Det var inte alls kul att stolpa iväg och handla igår kväll efter jobbet, men vi måste hjälpas åt – och var och en får göra det den mäktar med. Så här i efterhand är jag mycket nöjd, för nu är julspriten och julölen inhandlade. Dessutom handlade jag lite andra livsmedel till julen samt en julklapp till Annas snälla mamma. Ibland är inte det där med julklappar så traumatiskt som jag inbillar mig. Sen låter jag Anna slå in paket i de fall de inte gör det i affärerna – eller om paketen är till Anna, förstås. Det mesta börjar bli klart vad gäller julklapparna jag är inblandad i, men det återstår några som jag bara måste fixa senast i helgen. Lite svettigt, men…

Nåja. Allt är inte slit och släp och okul. Vi ställde till en liten måndagsfest helt enkelt på kvällen. (Boken på bilden ovan läser jag just nu, men jag läste inte under festligheterna eftersom jag hade mänskligt sällskap.) Vi hyfsade såväl goda ostbitar som vinflaska sittandes i var sin fåtölj med hemmakläderna på. På TV satt folk uppklädda till tänderna – en del med nya tänder också – och glittrade och åt små yttepytteportioner av konstig mat. Nej, måndagsfest på Main Street rules! Trots att somliga mest sov sig igenom dem. Men lite tittade Lucifer på, hade halvkoll, för han ville ju inte missa nåt gott att tugga på.

Lite halvkoll på vad som äts…

∼ ♦ ∼

I hemmet på Main Street händer det saker varje dag medan jag är och jobbar. Igår började hyacinterna äntligen dofta – och juldukar hade lagts på bord och byråar. Inköpslistor skrivs och prickas av, ibland noteras konstiga tillägg som inte går att köpa men som är roliga att skriva. Mitt bidrag till julpyntet blev att knyta ett rött sidenband runt Spisgrisens hals – det är en tradition jag har till jul.

Spisgrisen fick ett rött sidenband runt halsen igår kväll.

Annars är det mest Anna som pyntar och fixar fint hemma. Det är ju lite begränsat vad hon kan göra med tanke på ryggskottet, men se fint kan hon göra och funktionellt. Som på ena köksbänken. Genom att tänka till, flytta bort ett par saker och ställa i annan ordning såg bänken helt plötsligt inte belamrad ut (nej, ingen bild). Lite rörd blev jag också när jag såg att hon hade satt upp en av de julvepor som min mamma sydde innan hennes kropp inte längre tillät handarbete.

Sydd medan mammas kropp fortfarande klarade handarbete.

∼ ♦ ∼

Domkyrkan finns kvar även om jag inte passerar den så nära nu under några dar.

I morse blev det lite förändringar i vardagen. Trafikverket ska utföra spårarbeten i några dar. Därför är vår vanliga passage till och från stan över järnvägen avstängd. Mitt morgonsällskap tog i stället åt höger utanför porten, medan jag gick åt vänster och sen genom stan. Jag valde vägen med Mördarbacken, det vill säga Carolinabacken. Och faktum är att jag tyckte att det gick riktigt bra. Nä, jag sprang inte uppför backen och jag flåsade påtagligt och blev omgådd av nån med större arsle än jag men kvickare ben – men… jag klarade backen, jag avled inte. Nu återstår ytterligare tre morgnar uppför. Lite saknar jag nog att gå förbi Dômen, men jag tog en bild igår kväll när jag gick hem så att jag inte ska glömma bort hur den ser ut. För övrigt ser jag den förstås även från Mördarbacken, bara inte riktigt så nära som vanligt. Jag har fortfarande skavsårsplåstret på högerhälen och såret känner jag inte alls av. Däremot har jag mycket ont på ovansidan av högerfoten. Det handlar inte om skavsår eller om att bootsen är för trånga utan beror helt enkelt på att jag har för svaga fötter. Men först idag tog jag bort prislappen på bootsen och 1 400 spänn eller inte, mina fötter måste bara vänja sig.

Dagens arbete gick ganska bra. Jag hade ett par möten, det blev några skrivjobb och så började jag förbereda för nästa veckas nyhetsbrev som är årets sista. Det här med klarspråk är inte lätt, men det vore bra om var och en ägnade sig åt det den är bra på i stället för att ställa till det för andra. Om nu inte syftet är att ingen – eller väldigt få – ska förstå… Det känns skönt att OC-managern och jag vill samma sak: att alla ska fatta.

∼ ♦ ∼

Dagens julklappstips är kanske för den pysslige. Baka pepparkakor, lägg dem i en burk och ge bort. Det har En man som heter Ove gjort och i morgon ska jag och mina kollegor få smaka hans fantastiska, vida berömda pepparkakor! Jag vågade inte lyfta på locket och fota, men jag har fått bekräftelse på att burken nedan innehåller sagda berömdheter. Det jag i stället har gjort i kväll var att ordna två (2) julklappar till Anna, varav den ena är riktigt, riktigt fyndig!!! (Hoppas hon läser detta.)

En burk fylld av pepparkakor bakade av En man som heter Ove.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.