Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

It’s raining cats and dogs on Toffle.

Det här vädret asså… Jag blir inte klok på det. Ena sekunden vräker regn och hagel ner, nästa sekund är goa solen framme (och då syns det alltför väl hur regnet har stänkt på och skitat ner våra nyligen putsade fönster här hemma). När regnet kommer är det liksom inte heller lite duggregn, det fullkomligt ”störtar” som pappas gamla mostrar tant Vitsig och tant Lustig brukade sig på sin finlandssvenska. Jag gillar det brittiska uttrycket ”it’s raining cats and dogs”. Så känns det verkligen! På tal om hundar mötte jag inte Stora farbrorn med Stora hunden i morse, men väl igår morse. Den här morgonen skrämde jag i stället slag på en medelstor terrier – genom min blotta uppenbarelse. Hunden hoppade till av skräck när jag kom ut genom grinden hemma. Det såg för dråpligt ut och tack och lov tyckte ägaren det också! Så ett kort och gott skratt i början av den här dan var väl ett tecken på att den skulle fortsätta i denna stämning?

Vännen FEM kommer hit i helgen!!!

Igår kväll hade jag och vännen FEM planeringssamtal. Hur vi ska hinna med allt vi vill göra under den här helgen vet jag inte, så vem vet om det inte blir ett nytt besök här för hennes del ganska snart. Eftersom det är osäkert hur mycket hon kan vistas i mitt hem utan att bli sjuk krävs hotellrum och det kostar ju en del. Samtidigt kan det vara rätt skönt för såväl gäst som värdinna att inte umgås 24 timmar om dygnet. Både FEM och jag är nog ganska ovana vid det, ensambarn som vi är. Fredagen inleder vi med lunch, incheckning, ett och annat loppis- och retroaffärsbesök, inköp av godsaker och förnödenheter samt middag på kvällen. Det ska bli så roligt att hon kommer! Hoppas även att vännen Mia kan komma på besök nån gång snart. Sånt här behöver jag verkligen, alltså träffa människor som jag blir glad av att umgås med – och som uppenbarligen vill umgås med mig. Det behövs såna här avbrott i vardagen för att en ska få energi, helt enkelt.

∼ ♦ ∼

Jag går, jag cyklar aldrig. Här går jag på fel ställe.

Lycdrademonpartajet som jag skrev om här igår är alltså en cykeltävling som pågår i dagarna fem med start igår. Eländet sätter stopp för min ursprungliga plan att få visa vännen FEM min fina arbetsplats. På onsdagseftermiddagen var det sånt gap och skrik utanför jobbet att jag undrade vad som stod på. Och värre ska det bli. I morgon är det både start och mål utanför jobbet. Detta innebär avspärrningar för alla trafikanter utom lycrademonerna själva, förstås. Förhoppningsvis hinner jag flexa ut innan lycrademonerna kommer. Jag fattar precis vem i kommunen som har godkänt den här tävlingen. Det måste vara Den cyklande sossen. Jag tycker att h*n i stället borde ordna utbildningar i trafikvett för vanliga cyklister. Det senaste är att de har börjat cykla på trottoarer, där det definitivt inte är cykelbana. Men de är väl för lata för att hoppa av cykeln och leda den några meter. Stannar vid övergångsställen gör cyklister i nio fall av tio inte, trots att de har stopplikt. Härom morgonen var det en cyklist som åtminstone bad om ursäkt för att h*n inte stannade. Artigt, fast vad hade det hjälpt om h*n hade cyklat på mig? Men bilister kan också. I morse var det en svart Volvo som minsann inte höll 30 inne i stan. Föraren hann stanna för mig vid övergångsstället, men det var knappt. Sen gasade h*n på och släppte av en svartklädd person i farten, nästan, en person som klev in i Kyrkans hus, minsann.

Boken är rolig också, hälsningar från en med kiss-och-bajs-humor.

Ja fi fan, jag börjar låta som Shaun Bythell i sin bokhandlardagbok. Han är så bitsk och elak – och träffande! – att jag har en enorm lust att åka till hans bokhandel på studiebesök. Med all säkerhet har han också fått en massa skit för sina ”skriverier”. (Han skriver om skit också – se bilden!) Men hans skriverier blev till en bok tryckt i många upplagor, på många olika språk. Det lär inte ske med min dagboksblogg. Dessutom är hans nära och kära kvar i hans tillvaro. Det är inte mina, så jag har ju inte så många att skriva om. Det blir lite tjatigt att skriva enbart om katterna. De döda gör ju inte direkt några nya saker som jag kan skriva om. (Förlåt!)

Jag kan skriva hur mycket som helst om katterna och fota dem, men det kan bli lite tjatigt. Här är Lucifers lilla baktass och trampdyna. ❤

∼ ♦ ∼

Arbetsmässigt har jag idag mest ägnat mig åt mitt nyhetsbrev. Det ska vara klart och publiceras i morgon förmiddag. Ett tag var det ganska svettigt, men erfarenheten gör att jag inte blir stressad utan får ihop de tio texter som behövs. Alltid. Eller i alla fall hittills, ska jag väl säga. Naturligtvis jobbade jag med annat också. En avbruten dialog med en kär kollega vid en annan avdelning irriterade mig (somliga är bara liksom överallt utom på sin arbetsstation…), men kompenserades till viss del av en stunds förmiddagsfika och bokprat med Tjifen. Roligt att höra att mina Instagrambilder ger lästips och roligt att även få ett rejält tillbaka. Serien Släkten innehåller elva delar som alla går att läsa separat också om en vill det. Jag har faktiskt läst en av böckerna, del två, Sigrids hemlighet av Karin Wahlberg. Den fick högsta Toffelomdöme.

Romanserien Släkten verkar intressant. Delarna går att läsa separat.

På eftermiddagen var det mest spännande som skedde på arbetstid att brandlarmet gick. Det var aviserat en övning i maj och den skedde idag. Jag fick därmed en extra nypa frisk luft.

En nypa frisk luft vid uppsamlingsplatsen.

∼ ♦ ∼

I kväll händer inte mycket. Det känns inte som om det är värt att dammsuga igen, jag kanske hinner en snabbis under morgondagen. Från i morgon och till måndag kväll blir jag och familjen Katt ensamma. Vi får se vad de senare tycker om det, de uppskattar visst inte den mat jag ger dem – om den inte är på påse, som sagt… Citrus verkar vilja flytta hemifrån om jag ska tolka bilden.

Citrus i sitt tvåvåningshus.

∼ ♦ ∼

Och för övrigt har jag numera tre (3) Friends (Vänner) på Goodreads.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.