Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

En av elefanterna i rummet igår.

Det är så ofta en elefant i rummet numera. Jag försöker att ta den i snabeln, för jag utpekas ofta som den som antingen har ställt dit djuret eller som är det. Det går inte att säga mer om detta, men det är tankar jag fäster på pränt bakom lösen, bland annat. Mest för att kunna få det överskådligt för mig själv och kanske hitta lösningar. Det är därför ingen annan får läsa, det är bara ting för elefanten och dess öga.

Men jag pratar och lyssnar också i samspel med andra människor, inte bara elefanter. En klapp på axeln, en kram, en fråga i verkliga livet eller en gillamarkering, ett sms, en kommentar i cyberspace kan göra stor skillnad. Skillnaden som stoppar tårar eller felaktiga beslut. De som finns för mig finns jag också för.

∼ ♦ ∼

Mini hos mig.

Ibland blir det inte som en har tänkt sig. Då får en försöka hitta nya vägar och kraft i andra ting. Beklagar en sig utpekas en som offer och jag är fan inget offer utan ansvarig för mina handlingar och livsval. Igår kväll kände jag mig inte som 57 år utan som 157, så mycket kan jag beklaga mig. Jag tvättade visserligen tre maskiner (två snabba), men jag var så slut att jag glömde bort att ta kvällsmacka. Så när Anna först bjöd på kvällsfika och lite senare ost, kex och vin till min kvällsmat och hennes dessert tackade jag och tog emot. Jag åt och drack utan att må illa. Vi slöglodde lite på TV och jag hade Mini hos mig. Lilla Mini, som söker sig till mig precis som att hon känner av att jag fryser. Hennes dotter Citrus var visst sugen på ost, kanske inte så mycket kex och vin, dock…

Tigg-Lisa Citrus.

Min kvällsmat.

Utvalt italienskt och fruktigt av Ernst.

Vi åt ost ja… Ost köpt på Korgtassen. Och där har de problem med sina ostar. Eller inte med ostarna utan med sabotage mot de ostar de säljer. Nån/några tycks roa sig med att förstöra ostförpackningarna vilket medför att många ostar måste kastas. Detta kallas för matsvinn och personer som ägnar sig åt sånt har förmodligen inte fått nån uppfostran. En leker inte med maten och en äter upp det en får. För övrigt ger en fan i att sabba sånt som inte är ens egna grejor. Titta in till @icatorgkassen på Instagram och läs mer!

Somliga har visst inte lärt sig att en inte leker med maten.

∼ ♦ ∼

Arbetsdagen har inneburit gott och blandat. Somligt är fortfarande enligt min mening icke-frågor, medan annat är viktiga ting. Att samarbeta när alla jobbar på olika sätt är inte enkelt. I dagsläget känns det som om det inte finns nåt rätt sätt. Däremot är jag mån om att försöka få till bra sätt. Vidare har jag personligen tackat de kollegor som på olika håll visar sin uppskattning av mitt arbete. Jag känner ett starkt stöd från framför allt gamla kollegor och försöker vara ett lika starkt stöd tillbaka. Det finns inte en enda människa här som inte är duktig. Tyvärr är det inte alla som skriker ut hur bra de är. Då får andra skrika åt dem. Extra tack (inte för att det läser här, men…) får här D, F, P och I.

I kväll blir det väl precis som igår till att hasa ner i fåtöljen och inte orka läsa, bara slöglo på TV. I morrn är det fredag och helg. Jag tänker ägna min helg åt att sova, promenera och tänka ut en strategi. Notera formuleringen tänka ut, inte försöka tänka ut. Den input jag fick under dan har satt igång en process.

∼ ♦ ∼

Våra ventiler hemma är genomgångna och rensade. Domkyrkan renoveras fortfarande. Hela arbetet ska enligt kyrkans webbplats pågå ett antal år. Under vissa tider på året kan tornen inte renoveras på grund av väder och vind. I morse när jag passerade pågick inget arbete, men hon stod där med sina torn och sin kran.

Inget arbete pågick här i morse, men hon stod där, kyrkan, med sina torn och sin kran.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.