Kära dagbok…

Han är söt när han sover, Lucifer, men inte lika söt när han skriker och krafsar tidigt om morgnarna.

Tröttman fortsätter och det känns som om jag inte kommer ur dess klor. Jag blir lättretlig när jag försöker pigga upp andra och det inte lyckas. Jag blir irriterad över småsaker som andra gör. Precis som om andra skulle vara mindre trötta än jag. Ibland längtar jag mycket efter egen tid numera, nåt som jag inte kände när jag bodde ensam. Det är jobbigt att varje morgon, vardag som helgdag, bli väckt av kattskrik och krafs. Det känns som om en aldrig får sova ut. Att bli väckt en timme innan en ska gå upp är ett litet helvete, för lyckas en somna om är en än tröttare efter en timme. Somnar en inte om är en trött för det. MEN… jag älskar katterna, tro inget annat!!!

Tröttman slår sig på minnet, märker jag. Jag kom i alla fall ihåg att köpa frimärken och posta brevet till Richard och Pauline på vägen hem igår. Räkningen för gravskötseln i Norrköping hade kommit och det hade smugit sig in ytterligare ett ”erbjudande” i den. Det tycker jag är lite fult gjort, men för att döva mitt dåliga samvete betalade jag rubbet. Farmor, farfar och mostrarna ska väl också ha det fint på sina gravar.

∼ ♦ ∼

Det blev ingen TV igår kväll. Jag satt mest och läste samt fick höra nyheter kring Annas jobb. Till skillnad från mitt jobb känns det som om förändringarna innebär möjligheter för Anna. Visserligen inte helt okomplicerade, men roligt att få både använda det en är utbildad för och att utvecklas. För egen del känns det mesta motigt just nu. Den enda stimulans för hjärnan jag upplever just nu är när jag läser fiktiva romaner. Jag läste faktiskt ut tredje delen i Doggerland-serien idag, även om det var svårt att få plats vid frukostbordet – där en lurvig typ hade placerat sig och irriterat viftade på sin fluffiga svans när något bokblad råka röra den.

Liiite svårt att få plats att läsa…

Bokbyte från en bok om ett land som inte längre finns till en bok om södra Sverige.

Från ett land som inte finns längre har jag nu bytt bok till ytterligare en kriminalroman i en serie, men denna utspelar sig i trakten kring Öresund och Helsingborg. Nu blir det del fem i Fabian Risk-serien, en bok jag köpte till Anna i julklapp. Det är bra när en gillar att läsa varandras böcker för då kan en ju låna i stället för att köpa nytt hela tiden. Jag tror att Anna vill läsa Doggerlandboken.

Jag är inne i en riktig läsperiod just nu. Igår kväll plöjde jag Doggerlandboken och jag läser – i vart fall försöker få plats att läsa – vid frukostbordet och när jag äter lunch i Tysta matsalen på jobbet. Jag orkar inte riktigt med att umgås med folk alla dar. Då är böcker ett sånt fantastiskt givande sällskap – en känner sig inte ensam samtidigt som jag får lite egen tid.

Arbetsdagen har annars varit fylld av möten, tre stycken varav två längre. Vissa dar tycker jag inte att jag jobbar, jag bara sitter i möten. Sen fick jag fixa tre akutsaker på förmiddagen vilket innebar att min förmiddagsrast brann inne. Jag hade visserligen satt mig med en mugg varm choklad och lokalblaskan* för att snabbläddra igenom den, men nån snodde helt ogenerat tidningen för mig mitt framför näsan. Då gick jag in och jobbade i stället och hann beta av två akutsaker före ett möte, en efter. Utöver det uppdaterade jag en kommunikationsplan, avrapporterade på flera håll, minnesantecknade samt deltog i ett enhetsmöte (inte min egen enhet) där jag också minnesantecknade idag.

Vilken arbetsdag!..

∼ ♦ ∼

I kväll ska jag emellertid inte jobba utan fira en födelsedag. Tänk att Anderssons Lill-Kicka har en son som blev 29 år idag…

∼ ♦ ∼

*lokalblaskan = Upsala Nya Tidning, UNT

Livet är kort.