Kära dagbok…
Det blev en trevlig och god middag på Churchill Arms igår kväll. Jag trivs verkligen där. Servicen är bra, personalen vänlig och menyn har blivit bättre än tidigare. När det gäller dryck är jag emellertid ganska konservativ och håller mig vanligen till Fullers London Pride, ett pale ale and bitter. Magen är fortfarande ond, så jag valde det skonsammaste jag kunde hitta på menyn – en vegetarisk bookmaker sandwich. Medan jag stannade kvar och betalade notan och åt upp alla tre chokladbitarna en får till detta gick mina sambor och köpte mer choklad till kvällen.
Det har blivit lite dåligt sista tiden med choklad för somliga. Igår passade det bra till senare på kvällen när Fästmön och jag glodde på en amerikansk dokumentär på Kanal 5 om en försvunnen småbarnsmamma, Susan Powell. Del två går i kväll och den missar vi nog inte. Upplösningen är långt ifrån klar, nämligen.
∼ ♦ ∼
Knappt 100 sidor kvar…
I natt hade jag ont i magen, men sov rätt hyfsat. Jag ligger ibland vaken och ältar saker, vilket förstås inte är bra varken för magen eller psyket. Men det är inget som går att göra nåt åt, jag får finna mig i att ligga som jag har bäddat även om jag får ångest av det. Jag blir bättre och bättre på att svälja vissa saker. Nu är det bland annat bilen jag ältar. Påminnelse-sms:et om verkstadstiden kom inte förrän i morse. Då hade jag redan hunnit bli jättenervös… I morrn bitti ska jag upp före klockan sex för att fixa mig i ordning och stoppa i mig nåt ätbart innan jag och Clark Kent* åker till hans doktor till klockan sju. Verkstan ligger utanför stan i Tjottaheiti och jag undrar hur jag ska ta mig hem igen. Men det löser sig väl på nåt sätt. Jag önskar jag hade nån kompis med körkort som kunde hjälpa mig och jag ge samma hjälp tillbaka vid behov. Några av mina kompisar här i Uppsala hörde av sig igår och ville att jag skulle följa med i eftermiddag och kväll och dricka drinkar. Tror inte det när vi måste storhandla eftersom det är sista dan vi har bilen plus att jag måste upp skittidigt i morrn och köra bilen till verkstan. Sen är det bara att hoppas att jag får hämta hem Clark senast på fredag så att han, Anna och jag kan göra den här semesterns enda resa.
Ja ja, semestern är inne på den fjärde och näst sista veckan. Jag försökte starta den här dan på vanligt sätt med läsning och kaffe på sängen efter en sovmorgon till nio. Det gick rätt bra. Knappt 100 sidor återstår att läsa i min bok på gång.
Kattpottorna tömde jag som vanligt medan morgonkaffet puttrade. Efter uppstigning och frukost tog jag itu med en strykhög. Det är dags att fundera över vad en ska ha med sig på resan söderut. Det ser ut att bli varmt väder…
Mina mänskliga sambor är ute i familjeangelägenheter, så jag tog ensamtiden i akt att skriva det här inlägget. Mor och dotter Katt har flugit omkring bakom min rygg och busat, en ser tendenserna hos dottern i de två bilder jag fångade dem på. Dottern, det är Citrus, katten till höger i bild.
∼ ♦ ∼
Jag sitter och väntar på att det ska bli dags för storhandling. Det är inte nåt jag älskar, men det måste göras idag eftersom vi sen inte har bilen på ett tag. Ska vi dessutom resa behöver vi handla hem mat till såväl katter som Gymnasisten som stannar här och sköter om hem och djur.
På krämporfronten kan jag också meddela att jag fortsätter med de blodförtunnande sprutorna ett tag till, åtminstone över resan vi ska göra. Bilkörning = stillasittning = ökad risk för ny propp. Sen har jag ytterligare 30 sprutor på recept att hämta ut om jag skulle behöva. Anna sticker mig varje dag och det är jag förstås tacksam för eftersom jag är rädd för både nålar och blod.
Dessa fortsätter jag med ett tag till.
∼ ♦ ∼
*Clark Kent = min sjuke lille bilman
Livet är kort.
I mitten av juli shoppade jag några böcker. Läsandet är ju mycket det resande en kan göra just nu. För det mesta är det helt OK. Genom 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 