Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Medan Fästmön lagade till torskrygg igår telefonerade jag med en vän. Jag tycker att det är viktigt att vi håller kontakten med människor, allra helst personer som vi vet lever ensamma. Det borde vi göra även om det inte råder nån pandemi. Även om jag själv har blivit nersparkad i en djup svacka – jag har enbart mig själv, min frispråkighet och min naiva tro på att människor är goda att skylla på – försöker jag dela med mig av de krafter jag ändå har. Såna krafter som en får efter att livet har sparkat omkull en ett antal gånger. Jag vill tro och hoppas att det är uppskattat. Att slå nån en signal kostar så lite och ger så mycket. Hett tips, liksom.

För övrigt var fisken underbart god och mättande. Jag åt upp det som jag tagit till mig på tallriken, så gjorde även mina sambor, och ändå blev det var sin matlåda med lunch till Anna och middag till mig idag.

Torskryggen igår kväll var underbart god och mättande.

Det är lite si och så med både aptit och sömn. I natt fick jag sova hyfsat, men det blev flera uppvaknanden på grund av kramper. Frukost har jag inte ätit på två dar, jag får inte ner nåt. Det har blivit så att jag bävar för att starta jobbdatorn på morgnarna och om jag då har ätit nåt och plötsligt skulle må illa… Ja, du fattar, kära dagbok. Det räcker med att jag fick torka en spya efter en katt i morse efter att jag som vanligt tömt deras pottor också. Skit ska skit ha.

Jag och min Moffis.

Nej, jag har aldrig varit nån sån som sprang till mamma eller pappa om nån hade varit dum emot mig. Det var inte så det funkade i min familj. Jag lärde mig tidigt att ta hand om mina sorger och problem själv. Men det fanns två famnar som alltid var öppna för mig när jag var liten. Den ena var min morfars. Och att vi två gillade varandra är syns väl ganska tydligt på bilden här intill, tagen på mormor och morfars bakgård, troligen av min pappa. Min mormor gick bort för snart 50 år sen. Igår var det 30 år sen morfar gick bort. Mamma och pappa är också döda. Det är bara jag kvar. Inga famnar att ta sin tillflykt till. Vilken tur då att jag har de lärdomar jag har kring sorger och problem. Men i skrivande stund är tåget nära, så nära. Det går precis utanför och vissa stunder är jag redo för en resa.

Om gårdagskvällen är inte så mycket mer att säga. Mina sambor ägnade sig åt familjeaktiviteter. Jag ägnade mig åt Mona Sahlin och kaffe. Jag ville ju hålla mig vaken för att se Lyckoviken klockan 21.

∼ ♦ ∼

Jättekallt.

Det blev jättekallt igår kväll. Anna sa att det var minus 20 grader. När jag kom ut i köket i morse strax efter klockan sex visade termometern dock ”bara” -17,3 grader utomhus och hela 19,2 inomhus. Det var förstås skönt att slippa gå till ut och gå till jobbet. Men jag trodde i min enfald att distansarbetet skulle skärma av mig från dem på jobbet som gör ont. Tyvärr funkar det inte så. Det som känns ännu värre är att jag har litat på människor som har svikit. Men det är helt och hållet mitt fel, jag är, som sagt, naiv. Jag har sökt hjälp och stöd och försökt få svar på mina frågor hos fack, HR, företagshälsovård, karriärrådgivare, chefer på egna avdelningen, chefer på andra avdelningar, likavillkorsombud, kollegor på egna avdelningen samt kollegor på andra avdelningar. Inga famnar, inte så utan bara försökt bolla med människor jag trodde ville mig väl. Dessutom har jag sökt och söker nytt jobb. Nån eller några av dem jag har pratat med har tolkat det jag har sagt på felaktigt sätt. Jag har fått stämpeln uppviglare och allt jag säger och skriver granskas nu med lupp. Situationen är förfärlig. Det är ingen tröst att andra som har sagt vad de tycker har råkat lika illa ut och också mår dåligt (<== hört både i första och andra hand). Vi kan bara hoppas på att det klingar av och att jag klarar av att hålla käften. Eller ta tåget, som sagt. Det är ju så nära. Och det här skriver jag trots att jag vet att det finns många nyfikna som läser här, många som vill göra mig illa och många som gillar när jag mår riktigt dåligt. Min dagbok, kära du, jag borde kanske stänga dig. Men inte bara tiden rinner ut, så gör även utrymmet. Snart är det dags att avsluta. Till dess måste jag klara av att vara som vanligt.

Som vanligt, därför, tog jag min kafferastpromenad, kylan till trots. Det blev ju ändå lite varmare och det började snöa lätt när jag var ute. Men det blåste och det räckte för att örona skulle bli illröda. På eftermiddagen snöade det kraftigare. Jag fick lite energi av promenaden, tillräckligt för att klara mig genom resten av dan. Här är några kalla bilder:

Vintergata.

Till det livsfarliga.

Ungdomens hus ser inte så ungdomligt ut, men skenet kan bedra.

En annan energigivare blev senare en god vän som har bra öron och kloka ord att bidra med.

∼ ♦ ∼

I kväll är Gymnasisten och jag ensamma med familjen Katt. Hans snälla mamma (måste vara släkt med Annas snälla mamma!..) har stekt mat till honom som bara är att värma. Jag äter firren från igår.

Om jag orkar ska städa lite i badrummet och byta handdukar i kväll. Familjen Katt är visst inte heller direkt… livfull, mer än Mini, förstås.

Citrus sover gott på Annas kökssoffa i Djungelrummet.

Äldst är piggast! Mini håller sig ofta vaken.

Lucifer vilar ut på soffan i Salen.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.