Tofflan – the neverending story

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Nu vet jag saker jag inte visste när jag passerade norra tornet i morse.

Jahapp. Som rubriken säger: Nu vet jag hur jag ska göra för att ta livet av mig. I skrivande stund har jag ingen lust att leva, bara så du vet, kära dagbok. Ett efter ett tas livets glädjeämnen och nöjen ifrån mig. Till somliga är jag själv vållande att jag förlorar dem, till andra… det vete fan.

När jag passerade norra tornet på Uppsala slott vid 6.30-tiden i morse hade jag inte en tanke på det. Jag var mest trött, irriterad och törstig. Det var kvavt och jag hade kunnat sova lite längre. Och kaffe hade jag inte fått dricka eftersom jag skulle vara fastande. Att göra en tredje konvertering av hjärtat kändes ganska meningslöst eftersom flimret ju har kommit tillbaka ganska snart efter de båda förra gångerna. Men nu tyckte jag att hjärtat mådde bättre. Jag hade gått ner i vikt, gått upp en del, fått ordning på känslorna och tillvaron genom flytten, provat en ny medicin i tillägg till alla de andra jag äter och jag hade dragit ner på både kaffe och alkohol. Det räcker inte.

Väntan i korridoren.

På sjukhuset skulle jag till en dagvårsavdelning. Väntrummet var inte öppet och i korridoren fanns en soffa med plats för två att sitta lite för nära varandra. Jag stod  – till dess att nån personal låste upp väntrummet. Där satt jag i typ en kvart medan en psychoklocka tickade på väggen. Jag bara kände hur min tid var utmätt…

Som patient på Sjukstugan i Backen förväntas en släppa på det som kallas integritet. Samtal med läkare kan avlyssnas/höras av såväl andra patienter som annan vårdpersonal som inte har med min vård och mina sjukdomar att göra. De kanske inte ens vill höra. Jag vill  fan i vart fall inte höra om andra patienter, men tyvärr kan jag inte blunda med örona. Klä om får en göra för ganska öppen ridå. Det var liksom svängdörr till salen, om du fattar vad jag menar, kära dagbok. Mottagande personal talade knappt begriplig svenska – vilka svenskar tar lågstatusjobb som att jobba med människor?  <== ironi – och var tydlig med att det var första gången h*n förberedde patienter för elkonvertering. Nu gick det bra, men jag fick fråga om några gånger eftersom jag inte uppfattade vad h*n sa och jag kände att jag själv inte heller gjorde mig förstådd. Men hur det kan vara så dåliga löner när man har andra människors liv i sina händer en en fråga jag aldrig lär få svar på.

Jag dök ner i boken emellanåt.

Jag dök ner i min medhavda bok en stund mellan EKG-tagning, blodtrycksmätning, kontroll av syresättningen i blodet och infartssättning. EKG visade fladder idag (jag frågade läkaren om skillnaden mellan flimmer och fladder och fick ett svar som jag inte riktigt begrep), blodtrycket var 120/70, syresättningen 98 procent och infartssättningen för jävligt ond. Sköterskan skulle prompt sätta i höger arm, men i armvecket var det kört. H*n försökte då nånstans nära handleden. Det gick åt helvete och gjorde svinont. Jag är dessutom väldigt nålrädd och tuppar ofta av vid åsynen av blod  – efter en tidigare vistelse på Sjukstugan i Backen.  Notera att jag då hade sagt innan det började stickas att i vänster armveck brukar det gå bra och jag lämnade prov igår i höger armveck så att att det vänstra skulle vara orört. Infarten hamnade så småningom i vänter armveck.

Infarten hamnade i vänster armveck.

Nån som verkligen hörde vad jag sa var narkosläkaren. Förra gången fick jag inte tillräckligt med narkos och det gjorde jätteont att få hjärtat elkonverterat, kan jag meddela ifall nån trodde annorledes. Men då gjordes tre försök och troligen räckte den lätta narkosen inte tillräckligt länge, förklarade narkosläkaren. Den här gången fick jag sova skönt en kort stund. Konverteringen lyckades på första försöket. Belöningen blev så småningom tre (3) muggar svart kaffe och två ostmackor.

Belöningen.

Hästen trampade mig på brröstkorgen (svårt att fota de röda märkena), men idag sov jag.

Sen skulle det då kollas igen med EKG att konverteringen hade funkat och därefter blev det läkarsamtal. EKG visade sinuskurva i rätt rytm. Vi får se hur länge det håller.

Läkarsamtalet hade väl gått bra det också om det inte var för att jag återigen ställde frågan om restriktioner. Den frågan har jag ställt till alla läkare jag har träffat som har behandlat mitt förmaksflimmer. En har sagt att jag inte ska simma på grund av drunkningsrisken – jag kan bli sjuk i vattnet. Vidare ska jag äta en måltid med nyaste medicinen. Det har varit svårt vissa dar och därför ser jag det som restriktion. En annan restriktion är att jag ska undvika grapejuice, men det sa apotekaren, ingen läkare. Det gör inte mig så mycket, för grape gillar jag inte. Men lakrits är inte bra, enligt någon vårdpersonal, för det höjer blodtrycket. Det har varit svårt att undvika, fast jag har försökt att inte äta det. (Undantag: lakritsglass, som jag bara inte kan låta bli ibland.)

Idag sa läkaren (nytt ansikte för mig) att jag har restriktioner på tobak, kaffe och alkohol. Jaha… Tobak – fine. Jag slutade röka för typ 20 år sen. Kaffe – ja, det hade jag hört av undersköterskan sist jag var konvertering. Alkohol – nej. Och det är full restriktion, det vill säga ingen alkohol alls. Det är nämligen inte mängden som kan trigga flimmer utan även en fingerborg alkohol. Dessutom tyckte läkaren att jag ska kontakta en dietist för att gå ner i vikt. Jag orkade inte säga att jag gått ner 25 kilo från tresiffrig vikt eller att jag har en ätstörningsproblematik sen tonåren. Men jag sa att jag har gått upp en del sen jag har flyttat. Den storvuxne mannen i sällskapet (en av oss tre som skulle konverteras) fick inte nån uppmaning om att kontakta dietist. Är det viktigare att jag som kvinna gör det?

Summa summaren: det enda roliga i livet jag får göra numera är att läsa böcker. Att äta och dricka gott kan ta livet av mig. Att umgås med kompisar kan jag glömma. Det flesta av mina kompisar vill nämligen gärna äta och dricka med mig. Vill de därmed ta livet av mig? Vilka vänner vill umgås med en som inte får äta och dricka gott? Socialt umgänge handlar mycket om njutningen att äta en god måltid tillsammans eller dela på en flaska härligt rödvin. Det sociala livet kan jag också med andra ord lägga ner.

Men tack, doktorn! Du har talat om för mig hur jag ska ta livet av mig. Och det lär jag nog göra i min ensamhet. Vinskåpet innehåller en hel del, även om mängden inte är avgörande, som du sa. Enter: depression.

∼ ♦ ∼

Jag har inte hunnit smälta dagens… bomb. Därför har jag ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra. Men att umgås med vänner som vill ta livet av mig kan jag bara inte göra. I såna fall tar jag livet av mig själv – nu vet jag ju hur.

Ett tack dock till vännen Mimmi som är ärlig, som jag kan bolla dollartecken med och som hämtade och skjutsade hem mig. Hon som stannade en stund och pratade om normala ting som… böcker och växter.

Älgen gillar också mina Saint Paulior.

∼ ♦ ∼

Livet må vara kort, men nu suger det. Eller ekar. Det är så jävla tomt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.