Ett inlägg om en bok om en fisk och en farsa.

Vid senaste besöket nere i Motala passade jag på att låna några böcker. En bok jag sneglat på ett tag var Patrik Svenssons självbiografi Ålevangeliet. Boken handlar visserligen om fisken ål, men även en del om författaren och hans pappa. Jag lånade boken av Finske Pinnen. Läsningen innebar inte enbart att jag gjorde en ny författarbekantskap, jag läste en väldigt annorlunda bok.

Det här är en bok om världens mest gåtfulla fisk, enligt baksidestexten. Ålen har ett alldeles eget mysterium inom naturvetenskapen. Vetenskapsmän från Aristoteles till Sigmund Freud har försökt förstå sig på ålfrågan. Men nu dör ålen ifrån oss – och är fortfarande en gåta. Boken handlar emellertid också om författaren och hans far. Ålen förde dem samman. Berättelsen handlar om livet och allt vad det innebär, samt livets sista utmaning, den som ingen av oss slipper undan: hur hanterar man döden?

Jag är ingen fiskeperson, men trots det fascineras jag av den här boken och författarens kunskaper. Dels har han lärt sig av sin far, dels av erfarenheter. Utöver det har han läst en del om ålen. Så handlar ju boken också om förhållandet mellan far och son. Mot slutet får sonen veta en del familjehemligheter, men det verkar inte vara nåt som har ställt till nåt. Ibland är blod inte tjockare än vatten.

Välskrivet, om ett smalt ämne, och väldigt kunnigt gör att den här boken får det omdöme den får av mig,

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.