Kära dagbok…

Kämpat hela natten.

Vi kämpade hela natten, personalen, hjärtat och jag. Det visade sig nämligen att mitt hjärta kör sitt eget race. Det slår för ofta och för oregelbundet, ungefär. Förmaksflimmer. Nej, det är inte roligt att få den diagnosen. Jag vet ju vad som hände min pappa efter att han fått den. Fyra månader senare var han död. Visserligen av drunkning, men mycket troligt på grund av hjärtat. Nu är jag inte rädd för att dö, det är fan värre att leva. Samtidigt… när en sån här sak händer känner i alla fall jag att jag har så mycket kvar att göra. Tromboflebiten i benet visade sig bestå av två tromboser (djupa proppar), så jag fick genast blodförtunnande, underbart nog i tablettform, inte sprutor. Det som hände i benet beror alltså på hjärtat. Det borde jag ha fattat.

På akuten diskuterades omstart av hjärtat. Jag hade inte ätit sen tidiga morgon och inte druckit sen lunch. Läkarna beslöt att avvakta detta och prova med sprit betablockerare. Det svarade jag bra på. Först. Sen hände inte så mycket mer. Men jag överlevde nattens tre intravenösa doser och feber och lyckades sova lite. Kanske berodde det på den ljuvliga klämman med ost och kaffe som jag fick att äta. Eller också inte… Detta fick jag repris på till frukost.

Klämma till sen middag.

Jag nådde inte spriten, tyvärr

Kaffe och klämma till onsdagsukost.

Anna kom upp till akuten vid lunchtid med en ryggsäck med hygiengrejor, glasögon och kläder. Jag hade precis återvänt från lungröntgen. Vi fick faktiskt träffas en stund. Men det var ju inte så kul för henne att komma till akuten igen efter ett dygn, denna gång som närstående.

Jag ville bara gå hem. Tyvärr gick inte det på grund av flimret som inte ville stilla sig och pulsen som var för hög. På onsdagseftermiddagen fick jag flytta upp till en medicinsk akutavdelning där jag faktiskt hade varit tidigare – men då som… närstående.

Mitt nya halsband.

Där fick jag en mobil uppkoppling som hade koll på hjärta, lungor, puls och syresättning. Jag slapp också att få blodtrycket taget två gånger i timmen. Lite synd, för det var väl det enda som var bra… Den mobila utrustningen underlättade rejält när jag skulle röra på på mig. Jag blev stucken, men jag blev också av med infarten som en ironisk sköterska satte på akuten (alla andra på akuten var toppenbra förutom den personen!). Infarten gjorde vid det här laget mycket ont och i skrivande stund har visserligen svullnaden i armvecket gått ner, men färgen skiftar i gult, brunt, rött och lila.

Jag pillade med mitt nya halsband som jag måste bär 24 timmar om dygnet, jag fyllde i papper, jag njöööt av kaffe och fruktsallad och lite mindre av kolja till middag. Men då hade Anna kommit upp en gång till medförandes godsaker såsom bananer, havrekakor och choklad. Det var sååå gott till kvällskaffet som jag intog efter en riktigt underbar dusch!

Äntligen av min den onda infarten. Fast jag fick en ny längre ner.

Fruktsallad och kaffe och vatten!

Koljan var salt och god, potatismoset klumpigt och de orange tärningarna fick ligga kvar.

Godsaker från Anna! Hon vet vad en sjukling vill ha!

Havrekakor till kvällskaffet.

∼ ♦ ∼

Nästa dag, torsdag, visade sig kocken på sjukhuset från sin bättre sida. Jag hade fått välja frukost, lunch och middag. Frukosten var normal och stor – fil med müsli och Annas banan, nyponsoppa, kaffe, en mjuk ostmacka och en hård. Tyvärr mådde jag illa, så frukosten tog två timmar att få i sig. Till lunch valde jag kyckling och passade på att sno åt mig lite alkohol i form av lättöl och rödvinssås. Det var… inte som starköl och amarone, precis.

Smaklig måltid!

Frukostrester.

God lunch!

Under tiden blev jag stucken igen ett par gånger, för nu skulle medicinen, två sorters betablockerare, ställas in. Jag fick prata med två olika läkare, en papperskopia av en läkares journalanteckning att läsa samt mediciner för ett par dar och sen… Sen kunde jag äntligen ta hissen ner till entréplanet och ringa efter en taxi hem. Taxichauffören var helgalen och rolig och jag var inte ett dugg rädd trots att han körde som en biltjyv.

Anna lagade mat till kvällen – kyckling och rotfrukter samt en äppelröra. Det var underbart skönt att bara få vara hemma och dricka kaffe när en vill (fast det ska jag egentligen inte göra så mycket), ligga på soffan (jag orkar inte sitta så länge), fisa, duscha, gå på en ren toalett, äta äpplen från Slottsträdgården och mysa med katterna.

Annas middag.

Kvällskaffe HEMMA.

Och ett äpple från Slottsträdgården. Lucifer myser i bakgrunden.

∼ ♦ ∼

Och nu då..? Vad händer nu?  Min intention är att jobba hemifrån nästa vecka, för att veckan därpå försöka börja promenera till jobbet precis som jag brukar göra. Jag ska äta en högre dos blodförtunnande till och med tisdag morgon och därefter sänka dosen till hälften. Betablockerare tar jag två sorter. All medicin får jag räkna med att äta livet ut. Men… jag ska förstås på återbesök och träffa kardiolog och det är inte otroligt att mitt hjärta ska startas om inom en snar framtid. Blir det lyckat resultat kanske jag slipper viss medicin. Det är lite tufft att gå från en tablett varje morgon mot bråcket på magmunnen till fem tabletter varje morgon och tre på kvällen. Men jag lever.

∼ ♦ ∼

Stort TACK till alla som hör av sig på olika sätt och visar sin omtanke. Jag kan dessvärre inte svara på allt – det är ett av skälen till att jag varit ganska frispråkig i inlägget ovan. Den som vill får läsa och normalbegåvade begriper säkert vad det handlar om.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.