Ett inlägg om första delen i Siljanserien.

En författare som både jag och Fästmön har gillat länge är Ninni Schulman. Vi har också haft förmånen att få träffa Ninni Schulman IRL, nu senast på deckarfestivalen i Nora. Deckare är Ninni Schulmans huvudgenre. Och hon skriver riktigt läskiga såna. (Den som vill läsa en bok som Ninni Schulman skrivit om sig själv kan läsa Flickebarn nr 291. Det är också på sätt och vis en läskig bok.) Som vi lekte är den första delen i en ny serie av författaren, Siljanserien. Jag gav boken till Anna i födelsedagspresent. När hon läst den bad jag att få låna den. Nu har även jag slukat boken.

Det är sommar och året är 1983. Ingrid Wolt, före detta polis, släpps från kvinnofängelset Hinseberg. Hon flyttar till Dalarna där hon hyr ett hus för att starta sitt nya liv. Målet är att få tillbaka dottern Anna som bor i fosterhem. Då behöver Ingrid fixa ett jobb. Men vem vill anställa nån som har suttit i fängelse? Inte många. Därför startar Ingrid Siljans Spaningsbyrå. Och tursamt nog får hon snart sitt första uppdrag. Vad hände egentligen med den tolvårige Mattias som ett år tidigare försvann spårlöst? Enligt polisen drunknade han, nåt som Mattias mamma inte accepterar. Ingrid får i uppdrag att ta reda på vad som har hänt. Hon gör det tillsammans med Benny, en bekant från Polishögskolan.

Det här är en deckare som puttrar på bland det småputtriga, som under ytan inte alls är särskilt puttrigt och gulligt. Här finns många skummisar, många som har skäl till att göra Mattias illa, att få honom att försvinna. Ninni Schulman placerar sina karaktärer i början av 1980-talet när mobiltelefoner inte användes och barn lekte. Men det här barnet, Mattias, och hans bästa kompis Kaj, har en kassettbandspelare som de använder inte bara till blandband utan också till att spela in människor på. Det visar sig vara farligt. Många misstänkta, men bara en är skyldig till Mattias försvinnande. Och den personens identitet kan jag inte lista ut innan Ingrid Wolt gör det. Perfekt!

Ninni Schulman lyckas utmärkt i såväl personteckning som miljöskildring. Ibland slutar kapitlen lite abrupt och understundom aningen förnumstigt. Men det funkar. Att det här boken avslutas med en cliffhanger gör mig glad – det blir en fortsättning.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

De här böckerna ingår i Siljanserien:

1. Som vi lekte (läs inlägget ovan!)

Livet är kort.