Kära dagbok…

Ångest… (Gammal bild, men den illustrerar bra.)

Det har gått bra ända till nu. Idag vid lunchtid satte den klorna i mig. Du vet, den där jävla  ångesten som gör allt svartvitt, känslan av att vara totalt misslyckad och ensammast i världen. Igår kände jag mig smal och snygg och hade självförtroende. Idag var jag bara fet och ful och värdelös. Jag har inga problem med att vara ensam, det har väl ingen – när man har valt det själv. Men det slog mig att ”alla andra” antingen hänger med sin partner, sina vänner eller sin familj. Jag hänger med… mig. Fast jag hänger förstås med katterna också. Det är tur att de finns så att jag får känna mig lite behövd. Samtidigt… jag är inget offer. Jag har gjort mina val och alla ganska många har inte varit så lyckade. Jag trodde att det skulle bli bra eller i alla fall bättre när jag blev lite äldre. Det blev det inte. Och jag har ingen annan än mig själv att skylla på.

Klockan hade passerat sju i morse när jag vaknade. Igår somnade jag snabbt, tung och trött av det sista glaset rött. Ingen av lemmarna – händer, fötter, armar eller ben – värkte onormalt mycket i natt. Jag fick sova! Jag har sovit med öppet fönster. Utanför har jag hört måsarna skrika om nätterna och tidiga morgnar. För mig är det rogivande. Då kan jag låtsas att jag är nån annanstans.

När jag sen vaknade och hade gett katterna mat och prat och gos, läste jag ut essäboken jag fått för recension. Det blev bokbyte från en bok om drottningar till en bok om en danskung. Den senare, en självbiografi, har jag lånat av Anna.

Mot slutet!

Bokbyte från en bok om drottningar till en bok om en danskung.

Dusch blev det efter att jag skrivit och publicerat recensionen. Annas snälla mamma hann före mig att telefonera. Vi pratade en kvart, 20 minuter. Sen ringde hennes syrra och ville ha med henne på promenad. Jag körde en maskin tvätt, åt min frukost, samlade ihop resten av sopberget och stack iväg för att tanka och köpa kattmat när tvätten var upphängd. Bensin och stora lådor kattmat är inget vi delar på, det betalar jag. Ungefär en 1 100 spänn fattigare blev jag idag. Men då köpte jag också nåt gott till söndagsfikat – både till mig och katterna.

En kasse lådor med kattmat och en påse godis till katterna.

Mitt söndagsfika.

Det börjar bli varmt i Uppsala. I morse när jag vaknade var det bara tre grader, men på eftermiddagen steg temperaturen till tolv grader och det var soligt. Det kändes inte bra att sitta inne en hel dag. En promenad jag tog var bara från bilen utanför Rusta till City Gross och sen tillbaka till bilen igen. Tisslingarna trivdes med att slappa, men jag packade ihop mina simgrejor och gick till Centralbadet. På så vis fick jag både två korta promenader – men dessvärre ingen simtur! Klantmaja hade inte kollat att det stänger klockan 17 på söndagar (bassängen 16.30, till och med). Jag trodde att det stängde 17 för att det var annandag påsk när jag var dit sist. Snopet, men det var bara att gå tillbaka till Main Street. Jag fotade i alla fall ett vitt kapell och den blå himlen.

Lucifer låg på sofflocket…

…och Citrus i Annas fåtölj.

Jag simmade inte, men fotade det här.

∼ ♦ ∼

Söndagsmiddag hos Phil.

En funderare på middag… Jag var inte sugen på nåt särskilt och det är inte roligt att alltid äta ensam, trots att jag är ganska van vid det numera. Just idag hade jag uppskattat sällskap. 

Det blev söndagsmiddag hos Phil. Inte så mycket kyckling mellan bröden idag. Jag lyckades placera mig under en högtalare som skrålade ELO. Rätt trevligt, faktiskt. Noterade också att jag inte vara den enda som var där ensam. Hade mannen med rollatorn och rödvin i glaset och jag känt varandra kunde vi ha hållit varandra sällskap. Nu satt vi vid var sitt bord och kollade på ljudlösa TV4-nyheter.

Det var fortfarande soligt och varmt när jag gick tillbaka till Tisslingarna. Jobbväskan är packad. I morrn är det nya jobbtag som väntar. Nu ska jag läsa en stund innan jag går och möter Anna vid tåget. Hon kommer till Uppsala nån gång mellan 20 och 21. 

∼ ♦ ∼

Livet är kort.