Ett recenserande inlägg.

Hösten 2022 hörde jag för första gången talas om en bok som skulle handla om deckardrottningar. Det var författaren själv, Carina Burman, som nämnde det när vi sågs på en föreläsning. Efter påsk 2023 kom boken ut. Hett önskade jag att få recensera Drottningar och pretendenter: om guldålderns deckarförfattarinnor. På självaste utgivningsdagen, den 11 april 2023, hittade den ner genom brevinkastet. Tack till Albert Bonniers förlag! Tio dagar senare skulle jag för övrigt möta författaren IRL igen – på deckarfestivalen i Nora.

Ämnet för boken är deckardrottningar förr och nu. Främst behandlar författaren brittiska och svenska kvinnliga deckarförfattare. Favoriten bland de brittiska helt klart är Dorothy L. Sayers, men givetvis behandlas även Agatha Christie, P. D. James, Ruth Rendell med flera. Utöver dessa kända författare skriver Carina Burman om några mer okända, rentav bortglömda. Ett par av de svenska deckardrottningarna som tar plats i boken är Maria Lang och Kerstin Ekman.

Boken levererades i en spännande svart påse. Ett brett, svart sidenband var knutet i rosett runt en bok med ett omslag i femtiotalsstil (?). Nog är det författaren som syns i silhuett. En anteckningsbok och en blyertspenna låg också i påsen. Snyggt och lockande. Men frågan jag ställde mig var förstås mest hur innehållet skulle vara. Var det lika spännande som utsidan?

Efter förordet kommer en historisk översikt av deckargenren som sådan, hur den har uppstått, varför etc. Det är mycket intressant läsning. Somligt är nytt för mig, men inte allt. (Se under tofflorna längst ner!) Jag gillar även att Carina Burman är tydlig med vilket urval hon har gjort. Hon är subjektiv, men hon döljer det inte. Dessutom är hon personlig. Läsaren får inte bara åsikter utan även glimtar från författarens flickrum och bibliotekets utbud i Norrköping. Uppsala, författarens nuvarande hemvist, nämns också, givetvis. Översikten är ganska kort och ändå tillräcklig. För mig som gammal litteraturvetare känns det bra att Carina Burman ger exempel på deckarförfattares litteraturhänvisningar. Deckargenren anses ju i vissa läger som ytlig och lättsam. Maria Lang, till exempel, hade ofta hänvisningar i såväl boktitlar som det som var mellan bokpärmarna.

Det här är en essäbok som passar mig som deckarnörd till 100 procent. Jag noterar förtjust att det måste ha varit roligt att skriva de här essäerna. Samtidigt är det mycket tydligt att det ligger gedigna kunskaper och litteraturforskning i det hela.

Författaren gör inte anspråk på att detta ska vara en komplett bok om kvinnliga deckarförfattare. Just Carina Burmans personliga urval blir en del av charmen med boken. Hon är extremt tydlig med vilka hon anser vara deckardrottningar – och vilka som möjligen kan vara pretendenter till en sådan titel.

Toffelomdömet blir det högsta. Lustfylld läsning för mig, helt enkelt.

∼ ♦ ∼

PS Utan att avslöja för mycket och enbart i syfte att locka till läsning av boken ovan…

Exempel på sådant jag visste:

• Litterära referenser är vanliga i deckare.
• Agatha Christie var försvunnen ett tag.
• Det finns en del pseudonymer bland de kvinnliga deckarförfattarna
• …och en del alter egon.
• Många kvinnliga deckarförfattare var högutbildade.

Exempel på sådant jag inte visste:

• Kvinnliga detektiver är ett tidigt påfund.
• En av Agatha Christies böcker är inte översatt till svenska.
• Dorothy L. Sayers sista deckare om lord Peter Whimsey skrevs färdigt av någon annan.
• Josephine Tey…
• Deckarförfattande Fannys dotter blev betydligt mer känd än sin mamma.

Livet är kort.