Ett inlägg om den andra delen i en planerad trilogi.

Jag har nog läst de flesta av Liza Marklunds böcker. En av hennes nyare kriminalserier, Stenträsktrilogin, utspelar sig i norr. Den första delen, Polcirkeln, köpte jag på årets bokrea och gav bort till Fästmön. Del två, Kallmyren, köpte jag till mig själv och tänkte låna ut till Anna. Det kan jag göra nu när jag precis har läst ut boken.

Även denna gång varvas dåtid och nutid. Boken inleds med att beskriva hur Wiking Stormbergs fru Helena i augusti 1990 gick ner sig i Kallmyren och drunknade. Hon hade lämnat deras bebisflicka vid kanten av myren. Men… Helenas kropp hittades aldrig och Wiking kommer inte över förlusten. Han har dock levt för sin son Markus och sin dotter Elin och arbetar som polischef i Stenträsk. En dag får Wikings numera vuxne son ett handskrivet brev med en varning. Markus visar sin pappa brevet. Wiking känner igen… Helenas handstil och hennes tecken, en stjärna. Hur är det möjligt?

Den är en fristående fortsättning på Polcirkeln. Man kan läsa böckerna var för sig eller för att de hör ihop. Jag rekomenderar att man läser båda. I del två får jag som läsare nämligen veta vad som hände Helena.

Boken är skriven av en mycket driven författarhand. Jag läser den snabbt, för den är spännande och välskriven. Det kan bli lite hattigt med allt hoppande hit och dit i tiden. Samtidigt behövs det var att berättelsen ska bli komplett.

Bäst av allt är att vad som synes vara en vanlig kriminalroman blir en helt annan ocn större historia än så. Sista delen av boken är överraskande. Och så slutar den med en cliffhanger…

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

De här böckerna ingår i Stenträsktrilogin:

1. Polcirkeln
2. Kallmyren (läs inlägget ovan!)

Livet är kort.