Ett inlägg om en julfilm, på sätt och vis.

Vännen Mimmi hade av och till pratat sig varm om en film (eller var det en viss skådespelare..?). Jag trodde att jag hade sett filmen Carol (2015) Det visade sig att jag vid nåt tillfälle börjat titta, men somnat. I början av oktober fick jag en ny chans att se filmen i samband med julfirandet hos Mimmi. Jag höll mig vaken.

Filmen utspelar sig i New York under 1950-talet. Det lackar mot jul. Therese Belivet jobbar i ett varuhus där hon säljer leksaker. Hon drömmer om ett annat liv där hon kan satsa på att fotografera. En dag kommer en kvinna, Carol Aird, till varuhuset för att köpa en julklapp till sin dotter. Kvinnan är äldre än Therese och väldigt vacker. Hon glömmer – med flit eller inte? – sina handskar på disken. Detta blir början på en kärleksaffär mellan kvinnorna, nåt som inte är helt okomplicerat. Carol är ju gift och har barn, men går igenom en stökig skilsässa.

Det här är en riktigt bra film. Den har en handling som berör och den skildrar en tid som var betydligt svårare att leva i som homosexuell/bisexuell. Skådespelarna gör fantastiska prestationer. Jag förstår verkligen Mimmis fascination för Cate Blanchett, som spelar den äldre, mer erfarna kvinnan. Även Rooney Mara gör en fin insats som den yngre kvinnan som vill nåt annat än att gifta sig med en man. Spelet mellan de två kvinnorna i handlingen är mycket trovärdigt.

Utöver detta är det hela snyggt filmat. Jag får se ett femtiotal som är ganska skitigt, allt från smutsiga bilfönster till smutsiga handlingar mellan människor. Nån typisk julfilm är detta väl inte. Eller… det är en annorlunda julfilm. Som många bra filmer är den baserad på en bra bok, The Price of salt/Carol av Patricia Highsmith.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.