Kära dagbok…

En vanlig start en ledig dag.

Den här söndagen började sent. Det berodde på att jag var uppe ganska länge igår. Som vanligt klev jag upp och tömde kattpottorna och sopade, men Fästmön hade redan gett katterna mat och satt på kaffe. 

Det blev en kort stunds läsning och kaffe på sängen som vanligt en ledig dag. Frukost intog vi tillsammans på balkongen innan Anna skulle iväg och jobba. Vädret var bättre redan i morse med sol och mer lagom temperatur på runt 23 grader. Det var skönt att sitta där ute.

Diskmaskinen åkte på efter frukost och gick som den skulle. Värre är det med varmvattnet som inte existerar. Tydligen slutade värmen i vattnet komma redan igår. Det märkte jag inget av, för jag duschade tidigt då.

Men det är ju ingen vanlig dag idag. Det är en av de där årsdagarna som jag har så svårt att komma över och förbi. Dagar när jag är ledsen och sänkt och känner mig extra ensam i världen.

Idag efter lunchtid för 16 år sen drunknade min pappa. En härlig sommardag tog hans liv slut, antagligen för att hans hjärta inte orkade längre. Skönt för honom, men chockartat för mamma som var med och för mig som var många mil därifrån.

Min fina pappa i 20-årsåldern.

∼ ♦ ∼

Med den dag det är hade jag bestämt mig för en utflykt till Domkyrkan för att tända ljus för pappa. Jag går förbi Domkyrkan varje morgon jag ska till jobbet, så vägen dit är mig väl bekant. Vid Walmstedtska gården fastnade jag dock för ett par saker i trädgården. Dels en plats för en riktig boktok, dels en flygande getabock. Min pappa hade älskat båda. Han tyckte mycket om böcker, även om han inte läste så många de sista åren. Och getter… Jag har hört berättelsen om när pappa hälsade på biskopen ett antal gånger. Pojken Carl-Erik tog biskopen i hand, bockade och sa:

”God dag herr getabock!

Jo, nog hade pappa skrattat åt den flygande geten idag, det är jag säker på.

En plats för boktokar.

En flygande getabock hade nog fått min pappa att skratta.

Promenaden upp till Domkyrkan gick ganska snabbt. Det var behagligt ute och jag kände mig inte jättetung till sinnet.

Det var behagligt ute idag.

Domkyrkan var kvar…

Det är mäktigt inne i Domkyrkan. En skylt uppmanar besökare till tystnad och det känns rätt och bra. Men jag svor nästan i kyrkan när en guide började pladdra högljutt alldeles intill ljusträdet för ett stort sällskap turister. Kan man inte tänka sig att visa lite respekt och stå nån annanstans och babbla när människor tänder ljus för sina saknade kära? Jag tände för övrigt inte bara ljus för pappa utan även för mamma. Sen mamma gick bort är det min övertygelse att de två är tillsammans nånstans igen. Det är en tröst för mig i alla fall att tänka så.

Skylten borde gälla även guider.

Jag tände ljus för både pappa och mamma.

Det är också vackert inne i Domkyrkan. Där finns många kor där berömda män mest och en och annan kvinna vilar. Den som lyfter blicken kan se otroligt häftiga tak och fönster. Jag promenerade runt och tittade lite. I ett kor pågick ett dop. När de spelade Tryggare kan ingen vara… Då brast det för mig. Så jag satte mig en stund i bänk och lät tårarna falla till dess att de tog slut den här gången.

Den som lyfter blicken i Domkyrkan ser vackra tak…

…och vackra fönster.

Men vackrast är nog taket i Gustav Vasa-koret.

Efter domkyrkobesöket tog jag en omväg ner på stan. Vid Fyrisån åt jag en glass med lakritssmak och dito strössel. Det hade nog pappa tyckt var en passande avrundning.

En glass vid ån var nog en passande avrundning.

∼ ♦ ∼

Hemma igen noterade jag att det fortfarande inte fanns nåt varmvatten. Jag fick ett mejl från ett håll om att det var felanmält och ett mejl från ett annat håll där det framgick att varmvattnet försvunnit redan igår. Det märkte jag inget av då eftersom jag duschade tidigt. Idag skulle jag ha tvättat håret, men det hoppade jag. Vi får se om det blir varmt till kvällen, allra senast i morrn bitti. Då vill jag duscha ordentligt innan jag ger mig iväg på en liten tur uppåt landet för att hälsa på vännen Mimmi. Jag har fått världens vägbeskrivning och jag är mycket osäker på om jag ska hitta. Vi får se var jag hamnar.

Stekta rester, ägg och kalkonkorv till söndagsmiddag.

Jag försökte ringa Annas snälla mamma flera gånger under dan utan att få nåt svar. Framåt kvällen ringde hon. Hon hade varit i Slottsträdgården och njutit och struntat i att ta med sin telefon. Sonen med fru är ju på besök från Norge och bor i Slottet, men de hade varit på tur hela dan, nästan.

Anna jobbade eftermiddag och även kväll, så jag åt enkelt, det vill säga stekta potatisrester, ägg och kalkonkorv. Knäckemackor med kaviar och en kall Staropramen gjorde måltiden komplett. Men först tömde jag diskmaskinen på ren disk. Vi tar kanske en bit ost och ett glas rött när Anna kommer hem samtidigt som vi ser Morden i Helsingör på TV4 Play. Fram till dess blir det balkonghäng med bok och kvällskaffe.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.