Kära dagbok…
Ibland känner jag mig väldigt ensam. För det är så att jag faktiskt inte har nån familj i livet. Inga barn, inga föräldrar, inga syskon. Eller min familj är Fästmön, and that’s it. Hon är en mycket bra familj, men hon har också en egen familj. Och jag vill inte hänga upp mig på en och samma person och jag blir inte heller alltid inkluderad. Då lägger jag mig steget före. År 2018 började jag förstå att jag faktiskt är ensam och vad det innebär. Och ändå inte. Men att jag klarar mig ensam.
Idag är det min mammas födelsedag. Hon skulle ha fyllt 87 år. Jag saknar henne. Årsdagarna är fortfarande ledsna dagar för mig. Det spelar ingen roll att jag är vuxen sen många år tillbaka. Att vara föräldralös kan aldrig den förstå som inte är eller har blivit det.
Jag saknar dig, mamma, inte bara idag
utan alla andra dagar också.
Mamma som jag minns henne.
∼ ♦ ∼
Igår på söndagseftermiddagen fikade jag ensam på balkongen. Anna hade annat för sig. Jag tänkte på alla gånger mamma fick fika ensam och varför jag var så dålig på att hälsa på henne – och fika – det sista året. Skuldkänslorna finns kvar, men jag klarar faktiskt av att fika på egen hand. Med en bra bok är en heller aldrig ensam utan har sällskap.
Till middagen blev jag inbjuden att äta med. Anna lagade mat och provade ett nytt kycklingrecept. Jag får även äta resterna i kväll till middag, fast ensam, dårå.
Till kvällsosten inbjöd jag in Anna till ett halvt glas GW:s röda, en av flaskorna jag köpte för presentkortet från mina arbetskamrater. Vi såg en Beck-film igen och den slutade med en cliffhanger.
∼ ♦ ∼
I morse skulle somliga upp tidigt för att åka ner till Östergötland. Nej, faktiskt inte jag utan Anna och hennes yngste son. Jag försökte göra mig så osynlig som möjligt för att inte störa i avfärdsbestyren, men även jag behöver gå på toa ibland. Och kaffe ville jag ha. Jag låg och läste till dess att Anna sagt hej då och stängt och låst ytterdörren. Då klev jag upp, gjorde frukost och intog den ensam på balkongen. Inte ens katterna var där!
Hallon plockade direkt från buskarna.
Efter frukost gjorde jag mig iordning för avfärd. För även om jag inte kunde hänga med min mamma idag på hennes födelsedag så hade jag kommit överens med Annas snälla mamma om att vi skulle hänga. Jag åkte och hämtade henne hemma och vi for till CityGross för att handla. Där vimsade vi runt lite eftersom ingen av oss brukar handla där. Men personalen var trevlig och hjälpsam.
Därefter styrde vi kosan till Slottet och Slottsträdgården. Vi körde två varv i rondellen innan vi kom fram. Framkomna till målet inledde vi vistelsen med att plocka var sin burk hallon från buskarna. Alla bär var inte mogna, men vi fick båda tillräckligt att ta med hem.
Sen var planen att vi skulle äta lunch. Dessvärre drog molnen ihop sig en aning och vi bestämde oss för att gå till K Rauta, en härlig promenad på cirka tio minuter enkel väg. Vårt ärende där var att köpa tråd till trimmern. Där fanns mycket att titta på, även gräsklippare till bra pris. Ifall det skulle behövas, alltså.
Efter promenad, inköp och trådpåsättning värmde Annas snälla mamma soppa. Jag började köra trimmern runt alla kanter. Lite rädd var jag att det inte skulle funka med mina domnande fingrar, men det gick bra. Annas snälla mamma rensade ogräs i landen med kratta och jag använde en kniv med långt skaft för ogräset mellan plattorna. Den kniven blev en riktigt go kompis eftersom det arbetet funkade för såväl domnade fingrar som ond rygg. Nånstans mitt i fikade vi. Avslutningsvis samlade jag ihop ogräs och Annas snälla mamma vattnade.
∼ ♦ ∼
Det blev en riktigt fin dag, med en annan mamma än min egen. Jag kände mig inte ensam en sekund. Katterna var lite sura när jag kom hem, men de har fått mat och nu ska jag själv värma min middag och äta – på balkongen. Inte ensam utan med min bok på gång som sällskap.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 