Ett inlägg om en biografi.

I slutet av vårterminen skrev jag en artikel på jobbet med ett gäng lästips. Böckerna skulle på ett eller annat vis ha anknytning till min arbetsgivare, Uppsala universitet. En bok som jag inte hade läst men som jag blev väldigt sugen på att införskaffa var Margaretha Fahlgrens biografi Ett dubbelt liv: Dagmar Lange alias Maria Lang. Författaren är professor emerita i litteraturvetenskap hos oss – och Maria Lang är en av mina favoritförfattare. Jag har de flesta av hennes böcker, dock inte hennes avhandling och inte heller förstautgåvor. Men ändå. Jag har givetvis läst dem alla. Så till namnsdagspresent köpte jag mig boken i början av juli. Givetvis kastade jag mig över den.

Den här boken försöker beskriva såväl yrkespersonen som privatpersonen Dagmar Lange. Jag tycker att Margaretha Fahlgren kommer djupare än tidigare försök som gjorts. Visserligen förekommer ett antal upprepningar i boken (minst sju gånger står det att Dagmar Lange avskydde att resa, till exempel), men jag får ett bredare porträtt av Dagmar Lange/Maria Lang. Hon var en väldigt speciell person har jag förstått, både egocentrisk och excentrisk, som det står i boken på ett ställe. Men hon var också generös mot vänner och familj. Däremot var hon inte så generös när det gäller att dela med sig av sitt privatliv. Jag hade gärna läst mer om det och sett flera bilder, nåt som förstås visat sig omöjligt. Dagmar Lange/Maria Lang förblir på många sätt en gåta, nåt som förstås är mycket passande för denna svenska deckardrottning.

Margaretha Fahlgren har gjort ett utomordentligt arbete. Längden på biografin är exemplarisk, cirka 200 sidor. På dessa sidor har jag fått mer kött på benen än via tidigare biografier.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.