Kära dagbok…

OK, det är tuffa dagar på flera sätt. Jag beklagar mig en del över att de är mötesfyllda på arbetstid. Men det är inte enbart klagovisor ska du veta, kära dagbok. Jag tycker ju att det är så roligt att gå till jobbet igen och önskar att dygnet hade flera timmar. Det är som att jag vill hinna göra mer både på jobbet och privat. Nu känns det som om jag inte riktigt hinner med nåt till den kvalitet jag vill uppnå. Det är där frustrationen ligger. Jag gillar att ha mycket att göra, men jag vill också göra bra ifrån mig.

Gulligt ljud från snarkande Citrus och rofyllt!

Att trivas på jobbet igen är underbart. Stegen är lätta när jag går dit på morgnarna. Är de tunga när jag går hemåt beror det på att jag har jobbat mig trött. För trött blir jag. Jag är fortfarande ovan vid alla ljud och alla människor. Fästmön avslöjade igår att hon också har lite svårt med ljud, om än på ett annat sätt än jag. Och lilla Citrus låg och snarkade i soffan, helt bortvänd från världen. Det var ett gulligt ljud. Dessutom finns det inget mer rofyllt än en sovande katt.

Flera såg att jag hade klippt mig och kommenterade det igår.

Men mest blir jag glad. En sak jag verkligen blev glad över och insåg igår är att jag blir sedd av mina arbetskamrater. Det var till exempel flera som kommenterade att jag hade klippt mig (i fredags). Bara en sån enkel sak betyder så mycket och gjorde mig… glad…

Kvällarna hemma är ganska lika under vardagarna. Det är roligt att Anna skriver igen och inte bara står vid spisen. Visst önskar jag ibland att vi åt tillsammans om kvällarna som ”en riktig familj”, men för att bespara Anna mer jobb eller för att undvika trängsel vid hällen är det enklare om jag äter huvudmålet lunchen och mackor på kvällen. Igår kväll, före och efter Anna lagade och åt middag med Gymnasisten, satt hon och skrev och jag läste. Vi såg också Strömstedts på TV4 när de besökte Anders Borg och Dominika Peczynski.

När jag hade gått och lagt mig blev det bokbyte. Brightonboken, som handlade om försvunna flickor, byttes mot en norsk bok om ett tappat barn. Riktigt otäck start på den boken. Och det är faktiskt en julklappsbok, från arbetsgivaren julen 2021.

Bokbyte från försvunna flickor i Brighton och tappad pojke i Norge.

∼ ♦ ∼

Idag var det också en mötesrik dag. Jag var spänd inför ett sista möte med min snart före detta chef, men det avlöpte bra. Det fanns inte mycket kvar att avhandla, det mesta är liksom klart. Frågan om avtackning lämnades öppen. Det känns inte riktigt som jag vill det. Fast egentligen kanske jag vill. Men i stället för att ta nåt beslut bokade jag in en lunch med en snart före detta arbetskamrat. Ett inlägg på avdelningsbloggen från min f d chef får informera avdelningen om det de flesta egentligen redan vet. Från mötet fick jag med mig ett lycka till och en flaska fin sauternes, ett vitt vin som ska passa till desserter och ostar. Tack! Det betydde mycket.

Fisklunch med en snart före detta arbetskamrat.

Ett lycka till från chefen C….

…och en flaska sauternes.

∼ ♦ ∼

Vill du se och läsa nåt av det jag jobbar med? Varsågod, här är min artikel, som jag publicerade på intranätet i morse, med lästips om starka kvinnor.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.