Kära dagbok…

Vem är intresserad av mina rätt händelsefattiga dagar?

Ibland får jag dåligt samvete. Eller rätt ofta. Skälen är olika, men mest handlar det om att jag kommer till korta, inte orkar ända fram. Ibland gnaver det för att jag minns saker i det förflutna. En sån grej är att mamma och jag brukade skratta åt pappa när han satt och skrev mikroskopiska anteckningar i sin fickdagbok. Det sorgliga i kråksången är att de flesta av dessa fickdagböcker slängdes. Några har jag kvar. Ibland när jag är ensam slår jag upp nån av hans fickdagböcker på måfå och får läsa om vilka fåglar han sett utanför köksfönstret eller att jag ringde. Det är så rörande. Och tyvärr, så lite sparat. Men det är väl så att hans anteckningar berör mig och bara mig. Ingen jättepublik/läsarskara. Ungefär som min blogg. Jag har skrivit sen 2010 och det här är den andra eftersom utrymmet tog slut i den första. Numera blir det mest inlägg om böcker och dagboksinlägg. Vem är intresserad av mina rätt händelsefattiga dagar? Inte många, det lovar jag dig, kära dagbok. Mest är folk intresserade om jag skriver om dem. Så har det alltid varit. Sen har jag blivit censurerad för att jag inte enbart skriver positivt. Men jag slutar aldrig skriva förrän jag har dött. Då tystnar jag. Till dess skriver jag för att hålla mig levande.

Så gårdagskvällen var inte nåt speciellt annorlunda mot andra vardagskvällar. Fästmön lagade mat och jag dukade, gjorde grönsaker och strök en hög med kläder och en gardinkappa före middagen. Jag åt en kycklingschnitzel, mina sambor fläskdito, med kokt potatis, kantarellsås och smörgåsgurka. Det var gott.

Måndagsmiddag med tänt ljus.

Vi röjde gemensamt efter middagen, men hann ändå inte slå oss ner i tid utan missade början av Återskaparna England. Vi såg kanske 75 procent av programmet. Så fina saker som restaurerades igår: ett blyinfattat fönster, en sjömanskista och en bronslampa.

Sen läste jag förstås. Jag var i slutet på en bok och det var så spännande och otäckt. Först när jag låg i sängen blev den trettonde boken i Ann Lindell-serien utläst. Nu läser jag en bok jag har fått för recension, den fjärde delen i Raili och Ylva-serien. Det är en serie böcker som är ganska speciella. Ibland blir de lite för ”spejsade” för mig, men till störst delen är de spännande.

Bokbyte från del tretton till del fyra i två olika serier.

∼ ♦ ∼

Friskvårdstimme för att gå till apoteket…

I morse tog jag det lugnare än vanligt. Det behövde jag, för jag är orolig inför ett möte i morgon. Jag började inte jobba förrän vid halv åtta. Den här tisdagen var ganska lätt jobbmässigt för min del, så jag inledde med att läsa och besvara mejl. Vidare administrerade jag kalendarierna (min vecka; mest ”ryska posten”, faktiskt), skrev lite, jobbade på en struktur och hade ett Zoommöte. Jag kunde ta ut friskvård och gjorde så på förmiddagen. Det blev en promenad för att få ljus och luft – och gå till apoteket för att hämta medicin och göra några andra inköp. På vägen hem inträffade en spontan författarträff med trevliga Christina Wahldén – som utlovade ett recensionsexemplar. Tack på förhand!  Solen tittade fram när jag var ute. Höghusen i Luthagen såg riktigt vackra ut när solen bestrålade dem. Det blev med andra ord en finfin friskvårdstimme där nytta och nöje förenades genom sol, ljus, trevligt samtal och mediciner.

Solen tittade fram och höghusen i Luthagen såg riktigt vackra ut.

∼ ♦ ∼

I kväll ska jag äta Annas linssoppa. Den är god och man blir både mätt och pruttig av den. Samborna äter nåt annat och blir kanske mindre pruttiga, men säkert mätta. Både Anna och jag har förresten noterat att det gapar tomt på vissa hyllor i affärerna. Jag skulle köpa Varma koppen idag, men det är väldigt urplockat. Det blev en liten ostpaj som fick följa med hem och som jag äter i morrn kväll till middag. Om jag överlever det där jämrans mötet…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.