Kära dagbok…

Än har det inte kommit nån snö här i Uppsala, men det har blivit skitkallt och det är vitt av frost på mark och tak. Jag var riktigt frusen när jag kom hem igår och var glad att jag slapp ta en omväg över stan. Det sparar jag till i kväll i stället. Jag ska nämligen hämta en julklapp som anlände för ett tag sen. Det har varit svårt att hämta den eftersom den som ska få den alltid har varit hemma samtidigt som jag. Och julklappar är ju hemliga saker. Den måste slås in så snart den kommer hem och det passar bra eftersom somliga jobbar i afton.

I morrn kväll, däremot, lär vi vara hemma båda två. Då kommer en leverans av en julklapp till oss själva, inköpt av Fästmön. Vojne, vojne, vilken grej!..

Kvällsmat med sann kriminalhistoria där brottet var homosexualitet.

Anna lagade mat till sig och Gymnasisten när jag kom hem igår så det var härligt varmt att sätta sig i köket. För min del blev det en macka med kycklingpålägg. Anna försåg mig med en överbliven avocado också. Mycket gott till en varm mugg kaffe. Lite senare på kvällen kompletterade jag med en liten burk qwarj med färska bär.

Till kvällsmaten plöjde jag de sista sidorna i en sann kriminalhistoria där brottet var homosexualitet. Det var en bok som faktiskt blev månadens bästa bok i november. Bokbytet därefter blev till en bok jag har fått för recension. Det är den sjätte delen i Dimön-serien jag har fått äran att läsa, en bok som är sprajtans nyutkommen (den kom ut förra veckan).

Bokbyte från en sann kriminalhistoria till den sjätte delen i serien om Dimön.

Vi kollade på ett ett underligt danskt program på TV på tisdagskvällen. Det handlar om unga par som överlåter åt mäklare och inredare att köpa ett hus åt dem för en given budget (som också ska täcka renovering). De får ställa tre krav, men i övrigt har de ingen aning om vad det blir för hus. Först är paren alltid glada och uppspelta. Sen när de ser sitt nya hus blir de skitsura och tycker att huset är fult. Och så har de minst ett litet barn och kvinnan alltid gravid. Det är helt sanslöst. Men det är ju TV så slutet gott, allting gott.

För Annas och min del blev det inget nytt hus, men en titt på Ernst och till det glöggprovning. Två nya flaskor följde med henne hem senare igår (båda höll!) och vi provade Tegnér & sons ekologiska torra glögg. Roslags äppelglögg från Norrtälje sparar vi till en annan kall vinterkväll. Båda glöggsorterna har låg sockerhalt, vilket passar lika bra för den av oss som är diabetiker som för den av oss som gillar stark, men inte fruktansvärt söt glögg.

Två sorters glögg med låg sockerhalt.

Tegnér & sons torra glögg passade utmärkt till både Ernst och Dimön.

∼ ♦ ∼

När jag klev var det ”bara” -11,4 grader. Men det kröp neråt lite till sen.

Kvicksilvret kröp neråt rejält igår kväll. När jag gick och la mig var det cirka tretton grader kallt. I morse var det något varmare, men runt minus tolv. I morrn ska det bli något varmare, men då kommer troligen den förhatliga snön. Jag måste riva fram mina tunga vinterboots, med andra ord.

Ja det är ju vinter, även i almanackan. Jag rev av datumblad i farmors datumflicka och vände blad i familjekalendern i köket i morse. Det är december. Redan. Det har varit en stimulerande höst för mig, jobbig, men rolig. Jag ser inte fram emot den 10 januari. Det blir lite semester och ledighet för min del från och med den 23 december, men den 10 januari ska jag vara i tjänst igen, då på ett lägre våningsplan i huset där jag jobbar. Faktum är att jag har insett att slaget är förlorat för min del. Jag har inget att sätta emot och jag har redan börjat avveckla mig genom att tacka nej till möten som skulle rendera i arbetsuppgifter jag inte hinner slutföra före årsskiftet. Just nu lägger jag sista (?) handen på struktur och innehåll på ett antal sidor till intranätet. Det finns hur mycket mer sånt jobb att utföra, men när jag försvinner försvinner med mig också mina händer. Min arbetskamrat A sa på förmiddagen att h*n bara slogs av att han kommer att sakna mig jättemycket. Vi funkar superbra ihop, både som arbetskamrater och kamrater. Då blev jag rörd och jag gick iväg en stund för att tårarna kom. Det är inte bara kallt ute, det är kallt inuti mig också när jag tänker på 2022. Jag känner mig redan… halv, tom…

Just som jag känner mig.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.