Kära dagbok…

Jag vill så gärna säga Ja!

Jag kan konstatera att det är omöjligt att gråta utomhus när det är många minusgrader. Tårarna fastnar i ögonfransarna och blir till is. Utomhus är just nu det enda stället jag kan gråta. Då förstår du, kära dagbok, vilket besvär det är för mig. För var som helst går det ju inte att gråta utomhus heller – jag vill ju inte uppfattas som komplett galen. Så ofta blir det så att jag gråter inuti och så fastnar det där. Min rädsla är förstås att jag en dag inte kan tygla ledsenheten, att den liksom bryter sig fram, forsar, exploderar. Hur hanterar jag det? Hur hanterar jag att jag, när jag svarar på frågan om önskemål, ger ett enda önskemål, det som har diskuterats hela tiden utan att jag har fått fortlöpande besked? Uppenbarligen har nåt pågått bakom min rygg. Hur hanterar jag andras förmåga att inte kunna kommunicera? Ett svar har inkommit idag på lunchen och det är direkt motsägelsefullt gentemot det jag fick veta häromdagen. Jag har jättesvårt med bristande kommunikation i alla läger, för jag vet att även om det handlar om nåt svårt mår jag bättre om det ventileras. Det känns som om jag håller på att bli tokig, men jag har många runt omkring mig som säger att jag inte är det. Själv önskar jag att jag kunde säga Ja!, bara. Nu fastnar nejet som ett skrik inuti, fruset som tårarna fast på insidan.

Det är bra för mig att försöka göra normala saker. Igår när jag kom hem tände jag i hela lägenheten, gav kissarna mat och gick iväg för att hämta ett paket. Det fanns inget bröd hemma till nån kvällsmacka, så jag hoppade in på Korgtassen och köpte en plastad trekantsmacka, ett paket knäcke (som jag kan äta i kväll efter jobbet) och fyra burkar qwarj.

Ytterligare en klapp är inslagen.

Hemma igen slog jag in en julklapp och dumpade emballage. Jag har gått vidare i julklappsträsket och ytterligare idéer och klappar är på gång. Det känns lite bättre på den fronten för mig. Styrelseordföranden hade skickat ett viktigt mejl om försvunna yttranden, ett ärende jag var tvungen att hantera genast. Som tur var återfanns de flesta av yttrandena, de hade kommit fram till mottagaren. Jag tror dessvärre att vårt arbete med att skriva dem har varit meningslöst.

Till sist kunde jag sätta mig ner och försöka läsa en stund. Boken jag har fått för recension är bra och fängslande. Sen såg jag på bönderna som söker fruar. Det är lättare att stå ut med andras starka känslor än mina egna.

∼ ♦ ∼

Det krävs väldigt lite för att putta omkull mig så att jag hamnar under isen.

Idag var det tack och lov lite varmare. Jag var rädd att det skulle snöa, men det har bara kommit ytterst lite. Det är dock en väsentlig skillnad mellan tolv minusgrader och sju. Ändå blev det en lite tung start på dan. Och vem poppar upp då om inte bästa coachen P i Halmstad?! Det blev ett mycket bra telefonsamtal och jag har fått verktyg och lite annan syn på saker och ting. Efter det hade jag ett möte där jag kände mig osynliggjord, så jag hamnade nästan på ruta ett igen. Det krävs väldigt lite för att putta omkull mig så att jag hamnar under isen just nu. Mina arbetsdagar går från och med nu mer ut på att avsluta och leverera för att inte lämna ofullständigheter efter mig.

Men… jag fick ett fint svar på ett mejl under eftermiddagen. Och så grät jag lite till, för att jag var rörd. Vill du hålla en tumme, kära dagbok, får du gärna göra det. Oavsett slutresultat har jag fått veta att

• jag är inte galen
• några gillar det jag gör

Det räcker ganska långt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.