Ett inlägg om en roman om Pontus Wikner och andra förkämpar i svensk gayrörelse.

Hur skeptisk jag än är till vissa personer gick det inte att låta bli att gå till Akademibokhandeln i mörkaste november och lyssna till ett författarsamtal med Jonas Gardell. Hans bok Ett lyckligare år kom ut i år. Jag ger boken ofta fel titel och vill byta ut ordet år mot ordet liv. Nu när jag har läst boken och vet varifrån titeln kommer, skulle jag ändå vilja byta orden för alla dem som har kämpat och lidit tidigare i historien för att såna som jag ska få leva ett vanligt liv. Nån sån magi finns förstås inte. Därför är det viktigt att läsa såna här böcker.

Filosofen Pontus Wikner var en känd man på sin tid här i Uppsala. År 1879 skriver han ner sina Psykologiska självbekännelser, stoppar dem i en blecklåda och ber att lådan och manuset ska förvaras hos Uppsala universitetsbibliotek när han dör. Lådan får inte öppnas förrän hans fru och barn är döda sen länge, i minst 50 år. Samtidigt är det Pontus Wikners vilja att hans manus nån gång i framtiden ska publiceras. Hans änka Ida ser till att lådan kommer till biblioteket – men hon gör det inte genast efter hans död 1888. Den ena delen av boken är en berättelse om Pontus och hans kärlek till bland andra Herman. Den andra delen av boken utspelar sig under 1970-talet, främst i Örebro, när några få men tuffa förkämpar för sin rätt att leva med och älska personer av samma kön gör sina röster hörda. Boken knyts ihop i slutet i Uppsala igen.

Jonas Gardell skriver väldigt bra böcker, det har jag alltid tyckt. Att han är lite av en diva kämpar jag med att försöka bortse ifrån – jag har ju faktiskt träffat honom innan han blev känd och då var han ödmjuk. Boken är ett stycke av homosexuellas historia. Vissa delar är fiktiva, andra baserade på verkliga händelser och personer och somliga delar är faktiskt helt med verkligheten överensstämmande. Författaren kan inte ha varit med när Pontus och Herman träffas. Ändå blir det så levande skildrat att jag som läsare känner hur luften vibrerar av känslor.

Den andra delen av boken skildrar den tidiga gayrörelsen i Sverige på 1970-talet. Delen är på sätt och vis en annan bok. Jag hade faktiskt önskat två skilda böcker. Här knyts visserligen berättelserna samman. Jag är full av vördnad och tacksamhet för att människor före mig har kämpat för att jag ska kunna leva som jag gör idag – ett ganska vanligt liv. Det är givetvis inte det jag har invändningar emot, utan tacksamhet. Men ändå. Det är två skilda berättelser, en fiktiv roman baserad på verkliga personer och en bok om den tidiga gayrörelsn i Sverige, där pionjärerna kommer till tals. Och två böcker hade jag nog hellre läst eftersom författaren haft mer utrymme för båda berättelserna. Det haltar lite i ihopkopplingen.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.