Ett inlägg om den tjugofjärde, tjugofemte eller tjugosjätte boken om Sten Wall.

I somras var vi ute och reste en del, bland annat till Visby. Och vem satt utanför bokhandeln där och signerade sin senaste deckare om inte Björn Hellberg? Jag slog till på Lastbart och köpte den till Fästmön som ett litet tack för resan. När hon sen hade läst boken passade jag på att låna den.

Det unga paret Adrian och Molly är ute och tältar. Gissa om de ångrar det. Adrian ville ju hellre resa till Köpenhamn än att tälta vid en sjö hemmavid. Han blir nämligen vittne till ett mord och när han försöker sticka från mördaren med Molly hinns de upp och ytterligare offer skördas. Sten Wall, snart pensionär men ännu aktiv kommissarie, hamnar i en riktig härva av brott. Mitt i härvan finns nån av höjdarna i Stadens polishus.

I år är det 40 år sen Sten Wall debuterade som fiktiv polis. Men hur många böcker om honom har kommit ut egentligen? På bokens baksida står att det här är den tjugofemte boken, en nätbokhandel hävdar att det är den tjugofjärde och enligt Wikipedia har det kommit 26 böcker med Sten Wall. Nåja, Anna har alla böcker och vi har båda läst precis alla också. Jag gillar den här lite lättsammare typen av deckare. Björn Hellberg skriver med glimten i ögat och använder till exempel ord och uttryck som får mig att skratta högt under läsning. Trots att det sker mord blir det liksom aldrig farligt utan just… lättsamt. Det är tur att det finns såna böcker också att sticka emellan med. Det är småputtrigt, lite gubbsjukt och så alla dessa fantastiska uttryck som faktiskt smittar av sig.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.