Kära dagbok…

Jag var väldigt trött igår på onsdagskvällen. Det blev inte många knop gjorda, mer än att jag körde ett antal maskiner tvätt och hängde. Jag är ännu tröttare om kvällarna ut, så trött att jag nästan inte orkade äta nåt. Men jag bredde två mackor och fixade kaffe till kvällsmat och lite senare tog jag vaniljkvarg med bär. När jag jobbade/r hemifrån hann jag göra en del saker i hemmet under mina mikropauser. Nu har jag inte den möjligheten. Jag sparar tid genom att inte tömma kattpottorna och slänga kattskit på morgonen – om det inte är jag som går senare hemifrån än Fästmön. Gymnasisten tömmer aldrig kattpottorna, bara när han är kattvakt. Är han kattvakt får katterna mat av honom också. Jag hoppas han vidtalas om detta för i kväll är jag inte hemma och kan utfodra dem. I morse fick de i alla fall tonfisk av sin mammis, de små liven, Ärligt talat saknar jag dem när jag är borta hela dagarna. De var ju mitt sällskap när jag jobbade hemifrån, några att prata med – utan att kanske få direkt svar.

Mammisens älsklingar Lucifer och Citrus vid kvällsmaten igår.

Förutom att jag pratade med katterna igår kväll, telefonerade jag med en god vän som är sjuk. Jag håller min tumme för att det sjuka ska bli friskt. Min vän är realist och försöker gilla läget. Det måste vara underbart att ha en omtänksam partner i detta läge!

Resten av kvällen läste jag mest. Jag är ungefär en fjärdedel in i den avslutande (?) delen av Neshov-serien. Klockan var inte ens 22 när jag gick och la mig. Varför sitta uppe i en trasig fåtölj när en kan mobilsurfa och läsa bekvämare i sängen?

∼ ♦ ∼

Idag regnade det tack och lov inte. Mina underbara Nikeskor visade sig ju vara trasiga, så i morse tog jag Reebokskorna jag köpte före sommaren på Thuns. De har klämt lite och jag tror inte att de står emot väta så mycket som Nikeskorna, men idag var det som sagt torrt. Skorna var i alla fall inte hala och de klämde inte.

På väg till jobbet. Idag regnade det inte, tack och lov.

Arbetsdagen omfattade bara två möten idag, varav ett via Zoom och ett fysiskt. Nån klen lunchlåda tog jag inte med idag utan jag var nere i restaurangen i huset och köpte en macka och yoghurt. Kexchokladen köpte jag för att uppmuntra mig själv. Den och Fazers blå choklad är till helgen.

Torsdagslunch och helgchoklad.

Presenten är till kollegan – som en gång gav mig chokladpengen på bilden.

På eftermiddagen var det avtackning för en kollega. Jag hade laddat med en liten gåva och ett kort tal. En gång, för typ fyra år sen, fick jag en chokladpeng av henne. Den har jag kvar och den ska jag vifta med när jag överlämnar presenten.

Men när det här inlägget publiceras är jag på AW. Min tanke var att jobba hemifrån i min magkänsla säger mig att jag ska gå till jobbet trots allt. Det förenklar för alla och senaste budet är att vi ska vara på jobbet och jobba, inte vara hemma och jobba.

Jag hade lösa planer på att resa bort nästa helg. Det blir det inget av med av olika skäl. Jag får gå till Domkyrkan och tända ljus för mamma i stället för att lägga en blomma på hennes grav. Den 13 oktober är det fem år sen hon gick bort. Klart jag är lite låg just nu, årsdagar av det ledsamma slaget är tunga. Att inte ha nån familj, nån förälder som älskar en reservationslöst, kämpar jag fortfarande med.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… Nobelpriset i litteratur gick i år till… Abdulrazak Gurnah. Aldrig hört talas om, som så ofta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.