Ett filmiskt inlägg.

Skit på TV, men lust att se nåt bra på lördagskvällen. Det hade Fästmön och jag. Vilken tur att Netflix finns även om jag tycker att det är svåröverskådligt. Det finns inga riktiga tablåer utan en får liksom surfa runt och leta om en inte vet vad en vill se.

Nu hade vi emellertid pratat om att titta på The Wife (2017). Filmen är en timma och 40 minuter lång, vilket var lagom med tanke på att en av oss skulle upp tidigt för att jobba i morse.

Som så ofta baserar sig även den här filmen på en roman, denna gång av författaren Meg Wolitzer. Filmen, en svensk-engelsk-amerikansk produktion, har samma titel som romanen och romanen har jag inte läst, hör och häpna.

I stora drag handlar filmen om ett par, Joan och Joseph Castleman, som levt tillsammans länge. Mannen får Nobelpriset i litteratur och de reser till Stockholm för att han ska ta emot sitt pris. Under resan och vistelsen i Stockholm ställs saker och ting på sin spets när frun, som hela tiden stått i bakgrunden för sin kände man, börjar ifrågasätta detta.

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, för då förtar jag berättelsen. Det här är ingen rafflande och spännande film utan ett ganska långsamt drama. Skådespelarprestationerna är fantastiska, allra helst Glenn Close som spelar hustrun. Roligt också att få se Stockholm och Sverige ur besökare från andra länders ögon. Filmen är dock regisserad av en svensk.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta.

Livet är kort.