Ett inlägg om en vinstbok från Omnible.

Inte brukar jag vinna nånting särskilt ofta, men… När jag skriver recensioner hos Omnible har jag ofta deltagit i utlottningar av nyutgivna böcker. (Tyvärr ska Omnible sluta med att recensenterna kan tävla om att vinna böcker.) Och tro det eller ej, jag har inte bara vunnit en gång utan flera. En av böckerna jag vann i mitten av mars var Henrik Bromanders bok Skymningstid. Författaren är 20 år yngre än jag, serietecknare och dramatiker också.

Det här boken börjar på 1960-talet, men huvuddelen av den utspelar sig under 1970-talet. Boken inleds med en flygplanskapning, men det är Gunnar Björk som står i centrum av berättelsen, bland fåglar och träd. Men har har en oro inuti sig. Och hans hustru Heidi beter sig underligt. Säkerhetspolisen Monika Nilsson får upp ett spår på en högerextrem grupp, en grupp som kanske har förgreningar långt upp i staten. Kan det verkligen finnas hemliga nätverk och underjordiska celler i välfärdssamhället? Rädslan för en sovjetisk ockupation är i alla fall stor.

Ingångarna i den här romanen är flera, vilket till att börja med förvirrar mig. Men jag fastnar för språket, det fantastiskt målande språket. Tänk om alla skrev så vackert – även om det otäcka! Berättelsen i sig är en blandning av spionhistoria och extrema grupper i socialdemokratins Sverige, mellan 1960-talets upproriska decennium och 1980-talets yuppyera. Personerna som figurerar är beskrivna ganska kortfattat, men som läsare kan jag ändå göra mig bilder av hur de ser ut, låter, är rent generellt och till och med luktar.

Det här är en annorlunda roman. Bokens författare har med all säkerhet gjort gedigna efterforskningar innan han har satt sig ner för att skriva även om den här boken är fiktion. Till största delen… Slutet är… intressant.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.