Kära dagbok…

Vissa rörelser kan jag göra i kontorsstolen.

Besöket hos naprapaten gjorde mig gott. Ryggen blev så mycket bättre. Dessutom fick jag delvis nya övningar och ett par av de tidigare ska jag inte göra längre. Flera av dem är enklare att göra och även mer diskreta än den juckande rörelsen jag ska göra (den är riktigt pinsam). En stretchövning kan jag till och med göra sittande i kontorsstolen. Men värsta övningen jag fick är både jobbig och kräver utrymme. Jag är ju inte direkt nån liten sparv, så att säga, och om jag dråsar i golvet och inte kan ta mig upp… Ja, du fattar, kära dagbok.

När ryggen inte plågar mig blir livet lättare. Sen fick jag förstås träningsvärk igår efter massagen och övningarna. Men det hela gör nytta och naprapatbesöken är värda de 690 kronor de kostar. Nu försöker jag få dit Fästmön som har en annan ond kroppsdel.

Vi samlades runt bordet i Djungelrummet igår kväll till laxmiddag som Anna lagade. Mitt bidrag var att jag kom ihåg att tina filéerna. Sen dukade jag, dukade ut och diskade lite. Men jag är visst inte så bra på att diska heller. Behöver nog äta mer fisk för att bli smartare.

Laxmiddag åt vi alla tre igår kväll.

Resten av kvällen blev det slögloende på TV. Jag läste min lilla bok på gång, den som inte är så jättespännande. Äntligen blev det också tillfälle att titta mer på de fina Stagnelius-böckerna jag fick av Annas snälla mamma efter L. Det är fyra band samlade skrifter, utgivna på 1950-talet. Kvällen avrundades med ostassiett och var sitt glas appassimento innan jag ramlade i säng.

∼ ♦ ∼

I morse var det minusgrader när jag kom ut i köket. Lucifer hade väckt oss på morgonen med tjo och tjim utanför och på sovrumsdörren. Just som jag tänkte gå upp gjorde Anna det. Jag kan tänka mig att hon inte var road, hon har ju varit ledig idag och borde ha fått sovmorgon. Mitt straff kom direkt när jag klev upp nån kvart senare: jag fick torka upp en spya bestående av en hårboll och lite av maten som Anna nyligen serverat dem.

Jag är inte tankeläsare, jag är kommunikatör.

Strax efter klockan sju satt jag som vanligt vid datorerna och hade börjat jobba. Idag kunde jag åter igen konstatera att det är svårt att få människor att följa antagna rutiner, även rutiner som man själv varit med och bestämt om. Jag lägger mycket tid på att jaga underlag, försöka få preciserade beställningar och/eller få tag i människor som sitter på underlag som jag behöver för att kunna utföra ett uppdrag. Jag är varken synsk eller tankeläsare utan kommunikatör. I morse besvarades ett samtal jag ringde. Äntligen fick vi två minuters kontakt. Det fick utlovad uppföljning på eftermiddagen. Nu gäller bara att jag tar saken till två andra ”instanser” och att det leder till önskat resultat. Men det är en bit dit fram… Nu känner jag emellertid att jag har gott stöd från flera olika håll. Sen får du, kära dagbok, gärna hålla en tumme.

Utöver det blev jag riktigt förbannad på eftermiddagen när jag insåg hur jävla osynliggjord jag är fast jag gör det jag ska trots att förutsättningarna är allt annat än bra. Faktum är att jag blev så arg att jag tömde kattpottorna, struntade i den onda ryggen till trots, och som vanligt tog mig med soporna till soprummet. Men jag är hellre arg än ledsen. Ilska gör mig stark.

∼ ♦ ∼

Dagens kafferastpromenad var kylig. Jag såg inte bara ”kvarglömda” munskydd utan även en och annan vante. I Höganäsparken låg ett orange UFO på gräset. Och husen i området… Så fina de är! På tillbakavägen kom nåt isigt från himlen, men prick en kvart var jag ute och fick ljus och luft.

Kvarglömd vante.

Ett orange UFO (?) i parken.

Fyra hus i fyra olika färger i Höganäsområdet.

∼ ♦ ∼

I kväll blir det mer fisk i form av soppa för Anna och mig. Jag hoppas kunna avsluta Solsvärta och gripa mig an en bokreabok. Det finns några stycken på lager…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.