Ett inlägg om en rätt sövande film.

I TV-tidningen hade jag sett att det på fredagskvällen skulle visas en långfilmslång TV-deckare på SvT1. Agathas gåta (2018) utspelar sig 1926 och huvudpersonen, deckarförfattare Agatha Christie, tar på sig rollen som detektiv. Det lät lagom spännande för en fredagskväll, tyckte jag, och startade TV:n (och försökte bortse från Com Hems irriterande meddelande i bildens överkant).

Agatha Christie har skrivkramp och hennes man vill skiljas eftersom han har träffat en ny, yngre kvinna. Livet är bara skit för den kända deckarförfattaren. Men så får hon besök av en sjuksköterska som ber henne lösa en verklig mordgåta. Först vägrar Agatha blankt, tills hon inser att det här kan ge henne både en nystart i författarskapet och ett tillfälle att tänka över sitt privatliv. Tillsammans med sjuksköterskan, som under många år var tillsammans med mordoffret, även hon sjuksköterska och kvinna, iscensätter de en träff med arvingarna. För Agatha hävdar att mördaren finns i offrets närhet. Genom att låtsasintervjua dem angående ett eventuellt arv försöker hon hitta mördaren. Givetvis sker ytterligare ett mord.

I verkliga livet försvann Agatha Christie under några dagar i december 1926. Den här filmen ger en version av vad hon gjorde då. För den som vill läsa en roman om försvinnandet rekommenderar jag Kathleen Tynans The Agatha Christie Mystery (1979).

Den här filmen är ungefär 90 minuter lång. Efter tio minuter noterar jag att min sambo har slumrat till. Själv kämpar jag för att inte gäspa hela tiden och hålla mig vaken. (Filmen började klockan 21…) För nånstans vill jag ju veta hur det går. Jag tvingar mig att se filmen till slutet, medan sambon går till sängs.

Nej, det här var ett riktigt sömnpiller. Skådespeleriet är OK, men borta är glimten i ögat från sedvanliga Agatha Christie-filmer.

Jag är faktiskt snäll när jag ger filmen två hela tofflor i omdöme.

Livet är kort.