Ett inlägg om en bok.

För ett tag sen blev jag nyfiken på en nyutkommen bok som jag såg att nån av mina tre (3) friends (vänner) på Goodreads var intresserad av. Så jag kontaktade Bokförlaget Polaris och bad att få Ida Andersens roman I oxögat för recension. Boken landade snabbt – på mitt utlämningsställe – och ryggskottet sinkade min hämtning. Men så snart jag kunde plockade jag hem boken och började läsa ganska omgående. Tack till förlaget och tack till författaren för att jag har fått läsa boken!

Detta är en historisk roman som utspelar sig i Småland runt mitten av 1700-talet. I händelsernas centrum står den gudfruktige och hårt arbetande drängen Eskil och hans Sissel. Under midsommar blir Sissel med Eskils barn, nåt de straffas för båda två eftersom de inte är lagligen vigda. Men Eskil vill göra rätt och Sissel är mycket förtjust i honom, så de blir ett par, gifter sig och flyttar in i stugan Eskil har byggt. När det strax därpå ska byggas ett glasbruk i trakten öppnar det nya möjligheter för den som är fattig.

Tänk att den här boken kommer jag in i bums, trots att tiden är en annan än min – och även språket. Boken är nämligen skriven på dialekt i dialogerna. Som barn bodde jag i Småland, så på sätt och vis väcks min slumrande småländska en aning. (Det går faktiskt så långt att jag kallar katten Citrus för däka…) Jag blir mycket förtjust i både Eskil och Sissel, som jag uppfattar som rättskaffens och hårt arbetande. Eskil präglas av den nya tidens religiositet, medan Sissel hänger kvar lite i gamla tiders folktro. Kvinno- och mansrollerna är präglade av mansdominansen, men för den skull skildras inte Sissel som nån svag person – tvärt om.

Jag blir snabbt fascinerad av hur väl Eskil bygger – och hur väl författaren bygger upp sin historiska roman genom paret. Jag får aningen Fogelström-vibbar, även Fridegårds-dito, men tycker ändå att Ida Andersen är sin egen. Miljöskildringarna är lika levande som personskildringarna. En dos glasbrukshistoria blandas med fiktion, vilket bara förhöjer läsupplevelsen.

Det här är inget debutverk. Ida Andersen har tidigare gett ut såväl lyrik som en roman. Och i vår ungdom var vi studiekamrater på Nordens folkhögskola, Biskops-Arnö. Jag har inte träffat Ida sen vi var 21 respektive 23 och nån kontakt har vi inte haft genom åren. Eller vi touchade varandra en period när vi båda jobbade med lättläst. Men nej nej. Jag är inte påverkad av detta i mitt omdöme av boken, men det hade nog inte känts så bra (litotes) om jag hade behövt dissa boken. Nu är jag så… stolt att ha två klasskompisar som kan titulera sig inte bara författare utan god författare. (Den andra är Belgiska Annan.)

Det är ingen tvekan om att Toffleomdömet blir det högsta. Jag vill läsa fler romaner av Ida Andersen.

Livet är kort.