Ett inlägg om en bok.

En av mina favoriter bland svenska nutida deckarförfattare är Anna Jansson. Därför blev jag lite förvånad när jag upptäckte att jag hade missat hennes senaste bok, Döden är alltid sann. Utgivningsdatumet var i oktober förra året, men det var först efter jul som jag upptäckte boken, i pocket, och näthandlade den. Vad jag förstår kom boken ut som e-bok och ljudbok redan i somras – vilket kan förklara att jag missade den. Jag vägrar så länge det är möjligt att läsa på annat sätt än fysiska, faktiska pappersböcker. Men hur som helst är jag glad att jag hittade boken så att jag kan ge mig till tåls till i mars nån gång när hennes nästa deckare kommer, i vanlig utgåva, det vill säga inbunden. Jag är mycket sugen på att förbeställa ett signerat exemplar, men känner att jag måste ligga lite lågt nu efter allt vad julen och sjukskrivningen har kostat och lär kosta… Samtidigt, vem vill missa den tjugonde boken i Maria Wern-serien..?

Döden är alltid sann är en kortroman. Nej, jag skulle inte kalla den novell, för såna gillar jag inte. Även i den här boken är Maria Wern huvudperson. Hon deltar i en klassåterträff och självklart mördas en av klasskamraterna. Det visar sig handla om gamla oförrätter och framför allt tycks mördaren vilja stoppa ett bokmanus som skulle avslöja ”allt”. Polisen Maria Wern får givetvis inte delta i utredningen eftersom hon faktiskt är en av de misstänkta. Men märkligt nog – och tursamt! – hamnar manuset i Marias händer.

Just att manuset hamnar i Maria Werns händer och att hon får läsa det känns lite märkligt med tanke på att hon portas från polishuset för att kollegorna öppet ska kunna prata om fallet. Förutom det är detta som vanligt en bladvändare. Boken är spännande och jag läser den snabbt. Jag gillar Anna Janssons sätt att skriva och att snabbt föra handlingen framåt. Däremot gillar jag inte att jag hela tiden föreställer mig Eva Röse som Maria Wern. Jag har inget emot Eva Röse, men TV-filmerna gillar jag inte.

Ett plus med den här lilla boken är den författarintervju som den avslutas med. Jag tycker att Anna Jansson verkar så sympatisk!

Toffelomdömet för den här lilla boken blir emellertid högt.

Livet är kort.