Kära dagbok…

Tulpaner inköpta på Tulpanens dag.

Igår var det Tulpanens dag. Tulpanerna fick jag förstås köpa själv. Det var tur att jag tog ett piller innan jag gick från jobbet, för bara att ta sig hem kändes tungt, att ta sig till en affär kändes omöjligt. Men envis som synden – och med konstgjord substans i kroppen – klarade jag såväl hemgång som att gå och handla. Det var lite annat jag behövde förutom tulpanerna. Förresten gav jag bort tulpanerna till min sambo, men eftersom vi bor ihop får jag glädjen att titta på dem också.

Resten av kvällen tillbringade jag i bästefåtöljen. Jag var så skruttig igår, men Ipren funkar för mig, så jag överlevde. Det finns förresten människor som är sjukare än jag. Jag bara beklagar mig och ojar och har mig här eftersom jag inte har nån annanstans att gnälla om hur dåligt jag mår. Inte blir jag friskare för att jag gnäller här, men genom att gnälla här mår hjärnan bättre – jag blir av med tankar och känslor i ord. Det är den här dagboksbloggen till för. Sen vill somliga gärna censurera mina känslor. Det låter sig inte göras, jag tar dem bara nån annanstans. Det bär tills det brister.

Mini tyckte att Auktionssommar var rätt sövande och somnade efter ett tag.

Lugn kväll även igår, alltså. Jag såg ett par TV-program. Dels kollade jag och Mini på säsongspremiären av Auktionssommar. Det var väl sisådär. Mini tyckte att programmet var sövande och somnade. Sen kollade jag på en dokumentärfilm om 106-åriga bloggaren Dagny Carlsson. Ingen censurerar henne – kanske med ålderns rätt? Tänk att hon är 50 år äldre än jag och pigg som en mört! Hon, precis som jag, drömmer om att resa, men hon har blivit avrådd av sin doktor. Mig är det ingen som avråder, det är bara jag själv som sätter upp hinder. Skit samma om det handlar om London, Brighton eller Motala. Jag önskar att jag hade lite mer jävlar anamma och inte var en sån jävla toffla…

Ibland Ganska ofta Varje dag önskar jag också (önska kostar ingenting) att jag hade gjort andra val i livet. Bitterheten knackar på lite lätt när jag tänker på drömmen om att skriva. Den drömmen får jag – knappt! – odla här på bloggen och då i dagboksform. Och så skriver jag på jobbet, förstås, men då är det åt andra. Nä, det är bara att acceptera, böja nacken för fakta och försöka ha ett så bra liv som möjligt ändå. Trösta sig med lite pepparkakshusdelar och en kamera som inte var nån riktig kamera utan innehöll kolor (julklapp).

Julklappskameran var inte nån riktig kamera…

…utan innehöll kolor.

Katterna har blivit en stor och viktig del av mitt liv. De ger ömhet och värme, framför allt Mini som ofta kommer och sätter sig nära, nära på kvällarna. Det är varmt och gott – men blir väldigt kliigt i näsan eftersom hon hårar mycket. Kanske blir hon störd när jag rör mig, för sen flyttar hon ofta till soffan – eller till Anna. Lucifer låg i Annas knä igår kväll och sussade innan hon lagade mat. Sen la han beslag på skrivbordsstolen. Citrus la uppenbarligen beslag på min mobil och tog en selfie…

Mini flyttade till soffan.

Lucifer sussade gott i Annas knä.

Citrus är inte den socialaste av katter. Hon föredrar att ligga på sypuffen i Mellanrummet.

Hepp! Här tog Citrus visst en selfie.

∼ ♦ ∼

Skitkallt i morse!

Visserligen visste jag om det, men… att kliva upp och se att det var nästan elva minusgrader utomhus och bara 18,5 inne i köket var ingen höjdare. Skitkallt! Snö och temperaturskillnader är prognosen – i natt ska det bli plusgrader och regna! Då lär det väl bli ännu mer snorhalt att promenera till jobbet än det redan är. För i morgon bitti blir det kallare igen. Det är knappt så att dobbarna på bootsen funkar. På hemvägen snöade det mycket – och då var dobbarna kanonbra. Men på knagglig is – inte vilken is som helst – biter nog ingenting.

Arbetsdagen har varit seg. Jag är seg. Jag har i alla fall mest jobbat med mitt nyhetsbrev, jagat folk om underlag och grejsat med intranätet. Nu har jag bestämt mig för att ringa min husläkarmottagning efter helgen om jag inte känner mig bättre. Lustigt det där att en inte har nån mamma längre som tjatar på en om sånt. Jag har bara mig själv, vuxlig som jag är måste jag ta eget ansvar för min hälsa. Det går sisådär. Jag får ångest när kroppen är risig. I stället för att vila när jag var hemma och hade semester och sen sjukanmäld råddade jag runt så snart jag fick ett uns ork. Det skulle jag inte ha gjort. Jag skulle ha vilat, skitit i smutsen, så hade jag kanske varit frisk nu. Men jag kan inte se dammråttor, kattsand och smuts utan att få ångest av det också. Sopade, sopade, sopade och dammsög – och sen var det lika skitigt efter en kvart igen. Och jag var – och är – helt slut. Gnäll, gnäll, det hjälper inte. Men det är svårt att ändra sitt beteende när en är så gammal som jag är. I kväll ska jag bara låta diskmaskinen jobba och läsa. Jag har inte mycket kvar i min bok på gång.

∼ ♦ ∼

Jag skulle vilja göra nåt roligt, nåt njutbart. Frågan är bara vad jag vill…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.