Ett inlägg om en bok.

Våren 2015 fick jag mängder av böcker av vännen Agneta. De flesta av dem hade tillhört hennes mamma. Jag blev så glad när jag upptäckte att jag hade två deckare kvar att läsa av alla dessa böcker.

Håkan Nesser är författare till båda böckerna jag hittade och som jag tidigare har skrivit här tycker jag att han är lite ojämn. Han skriver bra rent språkligt, men ibland blir det för många ingångar och trådar och alldeles för tjocka böcker. Boken Svalan, katten, rosen, döden är på över 500 sidor, vilket klassar den som en tegelsten. Med ett försök till öppet sinne påbörjade jag läsningen – jag var ju glad att jag hade hittat ett par olästa deckare i mina gömmor.

En äkta man stryper sin fru under parets Greklandssemester. Med den inledningen blev jag genast hoppfull att boken skulle vara bra. Ett par år senare får den numera pensionerade kommissarie van Veeteren besök av en präst som ber honom om hjälp. Så småningom hittas prästen död i vad som verkar vara självmord, men även flera strypta kvinnor. Vissa kvinnor tycks försvinna spårlöst. Polisen har inga andra spår än vissa litterära.

Läsaren, däremot, får även följa morden ur mördarens synvinkel. För sin vana trogen använder författaren flera ingångar, från olika inblandades håll och dessutom vid olika tidpunkter. Det blir otroligt rörigt för läsaren, det går inte att komma ifrån. Men… jag tycker ändå att den här boken är en av Håkan Nessers bästa. Den är spännande och det är inte fel att följa även mördaren på nära håll. Slutet är överraskande och det ger pluspoäng.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.