Kära dagbok…

Det här med ätandet, det är liksom av eller på. Det är antingen straff eller tröst. Så har det nog varit för mig väldigt, väldigt länge. Igår kväll var det definitivt tröst. Det blev i princip trerätters. När jag hade hämtat Fästmön från jobbet åkte vi och handlade. Sen inledde vi med eftermiddagsfika. Jag fick därefter energi att dammsuga (tycker att jag gör det jämt och ändå syns det inte). Så blev det dags för huvudrätten, en räkstubbe eller vad det kallas. Den var riktigt god med fyllning av såväl tonfisk som bredbar ost. Ovanpå var det, förutom räkor, svart rom och rödlök. Hela två körsbärstomater var, dessutom, liksom var sin tunn citronskiva. Anna korkade upp en flaska Freixenet Prosecco. Kall och extra extra torr passade den utmärkt till maten. Avslutningsvis dukade jag fram tiramisu, köpt. Och med det köpet fick vi ytterligare två efterrättsglas till samlingen – jag hade två sen tidigare.

Eftermiddagsfika.

Huvudrätt.

Dessert.

∼ ♦ ∼

När jag läser inledningen ser jag hur ytligt och tillgjort det låter. Halmstrån, försök att låta positiv och skriva om sånt som inte är förbjudet eller tråkigt. Jag tänker inte finna mig i vare sig förbud eller restriktioner, för det handlar om mina känslor och det som är viktigt för mig – och nånstans och med nån, om så bara mig själv i mina dagboksinlägg, måste jag få ventilera och skriva om det lilla. Men att ständigt få negativ kritik för ämnes- och bildval lämnar mig givetvis inte oberörd, vad jag än säger.

∼ ♦ ∼

Nej, jag har inte tappat bort cykeln, men det känns som om jag har tappat bort lyckan.

En kan väl säga att det är sommar nu. Det är i alla fall midsommarafton på fredag. För snart 20 år sen gifte jag mig på midsommarafton. Det är få saker jag ångrar i livet, detta är en av dem. Jag hade först inga planer alls för den här dagen i år, men nu har vi blivit bjudna till Annas snälla mamma och hennes L på Slottet. Vi hade så roligt och trevligt förra året, när Anna, E och jag var bjudna på firande där. Vädret ska tyvärr inte bli så bra. I år är också andra saker och ting förändrade. Vissa dar känns det som om jag har tappat bort lyckan och inte kan hitta tillbaka till den. Andra dar känns livet mer… drägligt.

∼ ♦ ∼

Silverkant på vardagsmorgonen.

Semestern närmar sig liksom paniken. Ska jag tillbringa alla fem veckor minus fem dar på Main Street eller vart ska jag ta vägen? Kollegorna pratar om sina planer. Allt låter så spännande att jag går undan. Vännerna vill komma på besök och jag avstyr. Det är inte läge just nu, lyckan är ju borttappad och när ”just nu” upphör vet jag inte. Jag vill inte göra nånting – eller jag vill göra allting. Vi pratade om resor och resmål igår. Det stannar vid drömmar. Jag pratade om min mammas önskan om återseende av en plats och min egen. Det blev verkligen en monolog. Jag insåg att jag föreläste om min mamma. Snart tystnar jag kanske helt.

Som så många andra (nej, jag är inte ensam) reser jag via böckerna. Igår var det bokbyte från en bok jag fått för recension till en spänningsroman som bland annat handlar om en man som ofta åker samma sträcka i hopp om att träffa på sin försvunna dotter – eller få svar på vart hon tagit vägen. Nu har jag ingen dotter, men det känns lite som om jag gör precis som bokens Lelle: kör på samma väg. Lustigt, förresten, att bokbytet blev från en bok om att alltid vara nåns dotter till en försvunnen dotter. Recensionen av boken Alltid din dotter är skriven och tidsinställd för publicering här fredagen den 22 juni, midsommarafton.

Bokbyte igår från en bok om att alltid vara nåns dotter till en bok om en försvunnen dotter.

∼ ♦ ∼

Min hemmaarbetsplats är oftast ockuperad av minst en katt. Igår var det två: Lucifer under skrivbordet och Mini i skrivbordsstolen.

Anna har jobbat sin mastodontpasshelg. Idag har hon ledig dag, men ändå var hon uppe i morse för att tvätta. Jag fick dåligt samvete, kanske skulle ha fixat tvätten i helgen. Fast jag städade, läste ut recensionsboken och skrev recensionen i stället. Vi gick och la oss tidigt igår kväll. Det känns som om vi båda är trötta ända in i själarna, inte bara i kropparna. Det känns som om vi inte kan stötta varandra, för vi har fullt sjå att klara av att stå på våra egna ben. Anna stöttar dessutom andra som har det svårt på riktigt till skillnad från mig.

Eftersom jag inte klarar av att sticka huvudet i sanden utan vill veta hur det ska bli går jag omkring med en ständig oro inombords, en oro som suger energi. En oro som gör att jag inte orkar bry mig om andra på det sätt jag vill. Ja, jag är återigen klassad som självisk.

Lilla gubben trivs uppenbarligen under skrivbordet, på pappas ryamatta.

Jag försöker fungera på jobbet. Det går bra när jag kommer in i ett flöde, då glömmer jag oron en stund och kan vila (!) i arbetet. Idag har jag bland annat jobbat med diverse uppdateringar på intranätet samt påbörjat en kommunikationsplan för ett gigantiskt projekt som inte helt löper som det ska. Högsta Tjifen och jag har ett möte om detta på torsdag. Kanske skulle jag behöva jobba hemma i midsommarhelgen efter det mötet, men min hemmaarbetsplats är allt som oftast upptagen av en eller flera katter. Igår var det Mini och Lucifer som ockuperade skrivbordsstolen respektive utrymmet under skrivbordet där mina ben och fötter hade kunnat vara. Men de var så söta att jag inte hade hjärta att köra bort dem.

∼ ♦ ∼

Ögat känns helt OK och illamåendet är för det mesta noterbart endast på avstånd, tackar som frågar, det vill säga Annas snälla mamma (om ögat). Kanske har jag gått ner nåt kilo, men det går jag väl upp igen när straff blir till tröst. Nu ser jag i alla fall eftersom jag kan ha linser igen. Med läsglasögonen på näsan kanske jag hittar kartan till lyckan också.

Kartan till lyckan som i Londons tunnelbana..?

∼ ♦ ∼

En märklighet: Jag har hittat en Béla som bor på en av gatorna där mamma bodde i Stockholm. Han är född 1923. Tänk om..?

∼ ♦ ∼

Livet är kort.