Kära dagbok…

Mammas medicin ligger kvar i hennes pillerdosa, men dosan står numera på hennes byrå i mitt sovrum i Uppsala.

Gårdagen var tung. Jag mådde inte alls bra efter sömnpillret, utan kände mig påverkad och illamående hela dan. Dessutom hade jag en envis huvudvärk som vägra släppa. Så nä. Jag tror att det här med sömntabletter får vara. Den gångna natten tog jag inget piller. Det fick till följd att jag somnade vid halv ett och vaknade klockan tio i tre. Sen låg jag vaken i ett par timmar innan jag somnade om för att slutligen öppna ögonen vid sjutiden igen. Jag tog det lugnt och låg och tittade på TV i sängen. Det kändes lyxigt att ligga kvar i sängen i stället för att masa sig upp och försöka arbeta. I kväll lär jag väl somna ovaggad hos Fästmön, men det gör nog hon också efter en arbetsvecka. Och självklart tänker jag på lilla mamma som hade såna sömnproblem de senaste åren trots starka tabletter! Jag undrar vad hon gjorde om nätterna, vad hon funderade på när hon inte kunde sova. Det får jag aldrig veta… Hennes lilla pillerdosa finns på hennes byrå som numera står i mitt sovrum i stället. Den är så mycket mamma för mig, för det var den lilla dosan hon alltid hade med sig när vi var på utflykt nånstans. Det var viktigt att hon tog sina mediciner vid vissa klockslag, nämligen.

När jag inte kan sova om nätterna läser jag. Min förra bok på gång läste  jag  ut under natten och jag började på en ny. Den förra var jag inte så impad av, den senare verkar lovande. Jag är väldigt glad att jag kan läsa! På så vis har jag genom De Sju Svåra Åren fått resa i litteraturens värld. Det är också skönt att fly in i en fiktiv verklighet ibland…

Det blev bokbyte i natt från mord bland dominobrickor till mord bland hästar.

Mys i läshörnan igår kväll.

Här hemma är min nya läshörna en källa till energi. Jag hämtar kraft här och jag flyr verkligheten här när den känns för hård. Men jag gråter också där jag sitter i fåtöljen som var ”min” när jag var hemma hos mamma, på mjuka fleecefiltar som trots tvätt fortfarande har mammadoften i sig. Till höger om fåtöljen har jag parkerat James som mamma fick av mammakusinen E för många år sen. Han står där och bär upp en liten ljuslykta som mamma köpte en gång här i Gamla Uppsala. Ibland bär han också en mugg kaffe, mina glasögon och en bok – när jag behöver vila en stund från läsningen. Det händer att jag slumrar en kvart eller så när jag lutar mig mot en av ”öronlapparna”…

Armbandsuret satt hårt åt på handleden förut. Nu hänger det rätt löst.

Kläderna börjar hänga på mig, framför allt byxorna. Mitt armbandsur har blivit för stort. Men nej, jag är inte utmärglad och jag kämpar för att äta. Förut handlade det om att försöka äta vettigt. Nu handlar det om att försöka äta överhuvudtaget. I kväll ska det ätas i alla fall, det har jag gett mig den på! Tanken på rödingen får det faktiskt att vattnas i munnen på mig. Jag har varit och köpt bröd och aioli och en flaska torrt, vitt vin till kvällen. Det smakar alltid bättre att äta i sällskap och i kväll hänger jag ju hos Anna, vilket även båda bonussönerna gör. Då känner jag mig mindre ensam, känner att jag hör till en flock jag också. Planerat mys blir det i kväll, alltså.

Jag åkte till Stormarknaden för att handla och där var jag inte ensam. Affärerna har tagit efter det amerikanska Black Friday – jag vet inte hur mycket reklam jag har fått om detta i postboxen, via e-post och per sms. Köp, köp, köp… Neeej tack! Denna köphysteri står mig upp i halsen.

Det är nu emellertid mindre än en månad kvar till julafton. I år blir det en konstig jul och jag har svårt att hitta glädje i tankarna på den. Likväl måste julklappar inhandlas och idag har jag köpt fyra hårda klappar till familj och vänner via nätet. Eftersom det redan är första advent på söndag har jag tvingat mig själv att hänga upp stjärnan i ett av köksfönstren och ställa de svarta stakarna i de två andra fönstren där. I sovrumsfönstret tronar en blekt blå stake. Jag har hängt upp julkulan jag fick av Anna för ett par jular sen, för den tycker jag är så vacker. Sen tog det stopp. Möjligen pyntar jag senare med mina julfigurer i köksgardinen. Och kanske skickar jag en liten hälsning till mamma genom att göra som hon gjorde till jularna: ställa fram alla sina änglar på ekbyffén. Tänk att hon till och med hade namn på dem alla! Lite gråt och lite skratt blev det för övrigt i morse när jag hämtade in en av julkartongerna från förrådet. På hyllan hittade jag nämligen två chokladaskar som jag hade köpt till mamma och mig förra julen. Nu får jag äta upp dem själv – och jag vill inte ens ha dem…

Två chokladaskar inlöpta till förra julen upphittades idag.

Livet är kort.