OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Ett recenserande inlägg.
I februari 2025 stiftade jag bekantskap med författaren E. P. Uggla. Ja alltså hennes litterära verk, inte författaren personligen. Jag hade sett den första delen i Saltsjösviten och blivit lockad av omslaget. Sånt händer sällan, för mig är inlagan det intressanta. Men så läste jag boken och insåg att det som var mellan pärmarna också var väldigt bra. Uppföljaren Älskarinnan fick jag av Bokförlaget Forum för recension i mars 2025. Tusen tack!
Det är tre dagar före julafton. Ester är säker på att maken Vidar har en älskarinna – Ester har faktiskt sett dem. Vidar sägar att han vill prata. Ska han säga att han lämnar henne? Och vad händer med sönerna Ludde och Wille? Men så blir de avbrutna av ett telefonsamtal. Ester somnar – på vin och piller. När hon vaknar av städerskorna nästa morgon är både Vidar och sönerna försvunna. Ester försöker förtvivlat ta reda på vad som har hänt, men ingenting är som hon tror. Dessutom… boken inleds med att Ammar blir skjuten och polisen Maja orkar nästan inte med sitt jobb. Hur hänger allt ihop?
Berättarperspektivet växlar en aning, men det är Ester som är huvudkaraktär och det är hennes desperata letande efter familjen och en förklaring som står i centrum. Men givetvis blir jag nyfiken som tusan på vad skjutningen av Ammar, en till synes vanlig människa, har med saken att göra.
Jag tycker att det blir lite rörigt när berättarperspektivet hoppar, för det är stundtals svårt för mig att hålla reda på alla karaktärer. När det är olika berättare, fast mest Ester, blir det knepigt att komma ihåg. Ett par av personerna känner jag igen från Bortförda. Karaktärerna känns mänskliga och trovärdiga. Jag slås dock av att otrohet tycks vara så… vanligt. Om det är så i den fiktiva världen, är det så i verkligheten också? I såna fall kan en ju inte lita på nån. (Inte för att jag behöver bli orolig, jag är ju ensam.)
Annars är det spännande och förvirrande i en bra blandning. Jag kämpar med att förstå vad det är som har hänt. Gissar hej vilt, men det blir fel. Allt blir fel. Då är det en bra spänningsroman. Slutet är riktigt spännande. Julafton blir som bekant ofta inte enligt förväntningar i verkligheten. Det blir den inte heller i fiktionen.
Språkligt sett är boken lätt att läsa. Jag hittar några små korrekturfel. Omslaget skiljer sig åt från Bortförda, men lockar även denna gång till läsning. Snyggt.
Toffelomdömet blir det högsta. När kommer nästa bok i sviten???
∼ ♦ ∼
De här böckerna ingår i Saltsjösviten:
- Bortförda
- Älskarinnan (läs recensionen ovan!)
Livet är kort.
En solig helg med fint sällskap har passerat. Vad händer? Jag åker ner och känner mig ensammare än nånsin efter att ha läst en grej och gjort min egen tolkning. Jag är så dum, för jag ska inte göra så. Den enda som vet vad som avses är den som har skrivit. Själv blir jag ju skogstokig på alla människor som gör sina egna tolkningar av mina texter – och så gör jag likadant själv! Skillnaden är dock att jag inte får nåt behov av att höra av mig till skribenten ifråga. Det gäller tyvärr inte för vissa personer som bara tror att jag älskar, verkligen vill veta, deras åsikter om mitt liv och leverne samt ta emot deras goda råd. Det är liksom kört. Varför kan jag inte bara få skriva av mig?
Jag har läst flera böcker av författaren 
Gå till Toffelprofilen
