OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

En fantastisk måne igår kväll – och en hoppets stjärna (?) över den?

Det inte bara såg mörkt ut igår, det var mörkt. Totalt nattsvart i mitt trasiga hjärta. Bokpaketet gjorde mig lite glad, men sen blev det kompakt svart runt omkring. Det är svårt för mig att hitta skäl till att leva vidare. Det är fan omöjligt för mig att acceptera att jag har en sjukdom som jag aldrig blir frisk ifrån, som gör mig sjukare och svagare med tiden och som jag troligen dör av i förtid, så att säga. Jag blir inte nästan 100 år som pappas ena moster. Nån tid har jag inte fått utmätt. Det beror på hur länge hjärtat och jag orkar kämpa med mediciner och biverkningar och vården. Den där vården kämpar jag inte direkt med. Den underlåter bara att höra av sig. Jag känner mig så… ensam i det här. Mina frågor dyker inte upp måndag – torsdag klockan 8 – 10. De kan dyka upp när som helst. Då är jag ensam. 

Igår kväll var månen fantastisk och jag försökte fota den genom balkongfönstret. (Hoppas inga grannar trodde att jag smygfotade genom deras fönster, för det gjorde jag inte.) Kvällen var som sagt mörk, men så tog månen i som fan och bara… lyste. Och över den poppade det upp en hoppets stjärna.

Hur då?

1. Jag telefonerade med vännen FEM och det blev bestämt att hon kommer hit och hälsar på nästa helg. Om jag orkar. Och det gör jag! Vi är ju inga partypinglor längre utan går kanske ut och äter middag och sen hem till soffhörnan. Jag ska göra allt för att orka.
2. En person, som jag aldrig har träffat, men som jag har haft kontakt med via sociala medier. En person, vars ena förälder jag en gång i tiden, under en fem, sex år, träffade så gott som varje vardag. Den personen frågade hur jag mår.

Två personer brydde sig. Och då ljusnade det. Du förstår, kära dagbok, att nån bara frågar gör att jag känner mig sedd. Det kan göra stor skillnad. Så sluta aldrig fråga dem runt omkring som kanske inte ser så jävla glada ut. Fråga i stället för att hugga.

Det ljusnade…

∼ ♦ ∼

Fredagsfrukost i mörka oktober med tända ljus, Hopptimisten och En bättre man.

I morse, när mobillarmet tillrade igång, var det kolsvart igen. Jag tror att det var nåt fel på gatubelysningen för det var verkligen svart utanför fönstren. Men elen fungerade tack och lov inne hos mig. Och tända ljus brukar jag ju göra till frukost varje morgon. Det var som om själen hade funnit lite ro. Det hade dessvärre inte kroppen. Magen gjorde ont och efter filfrukosten kom illamåendet som ett brev på posten. Jag tänkte att det där illamåendet skulle få mig att tappa aptiten och gå ner i vikt. Tja, nån vidare aptit har jag inte – och gått ner i vikt har jag inte heller. Den här veckan har jag inte ätit nåt onyttigt alls. Inte ett gram har jag gått ner, vad jag kan se. Men jag har heller inte gått upp, så jag får väl vara glad och tacksam för det.

Digital utbildning där varje avsnitt avslutades med ett jävla quiz.

Teknikkrångel gjorde att jag inte riktigt kunde utföra det jag hade tänkt. Men plan B var då att efter båda morgonmötena göra en digital utbildning på en timme om ett nytt system. Själsdödande för mig eftersom det handlar om siffror. Då får jag akut dyskalkyli. Allt som har med siffror och teknik avskyr jag, så motståndet var skyhögt. Utbildningen tog lite längre tid än vad jag trodde. Den var ganska rörig och jag misstänker starkt att jag inte ens lär minnas hälften om ett tag – eftersom hälften berörde sånt som jag aldrig nånsin gör. Nåväl, varje avsnitt avlutades med ett quiz – ett jävla quiz! (Befann jag mig på nån pub, eller??? <== ironi) Jag skulle säga en examination med frågor att besvara på nätet. I vart fall klarade jag alla… quizzarna (korrekt pluralform på svenska?) så jag lär få behörighet och vad mera det nu var.

Jag firade det hela med att gå till Korgtassen och handla. Men fasa! Idag fanns varken smörgåstårta eller fisksoppa. Tur att fiskdisken hade annat gott. Jag gjorde ett intressant… hopplock. Det blev en massa godsaker från fiskdisken. Utöver det köpte jag en choklad – det är ju fredag och helg.  Därefter åt jag lunch hemma med Hopptimisten och den där mannen som (eventuellt) är bättre.

Hemmalunch med Hopptimisten och den där mannen som (eventuellt) är bättre.

Eftermiddagstimmarna var få, i princip två och flöt på. Det blev snart dags att stänga butiken och ta helg. Nu ska jag planera nästa helg. Det skulle ha varit en städhelg, men städar gör en inte när en har gäst, det gör en innan gästen kommer. Och jag klarar nog av att gå med dammsugare och dammvippa dagarna innan om jag delar upp städningen.

Jag nätshoppade också en oktoberpresent i flytande form som levereras på onsdag i nästa vecka, en låda med nio italienska viner från Vinoteket – sex röda, två vita och ett bubbel. Det kan vara bra att ha med tanke på kommande gäster i såväl oktober och november. Ett av de röda vinerna har jag druckit tidigare. Det är både gott och prisbelönat. Lådan innehåller en vit variant av det vinet och det ser jag fram emot att prova. Gästerna i november kommer på söndagslunch, troligen, och medför det ätbara medan jag har lovat att förse dem med drycker. Fast nog smakar jag ett glas eller två själv också.

Den här italienska vinsamlingen levereras nästa vecka från Vinoteket.

Seneftermiddagssyssla till Agnetha Fältskog.

På seneftermiddagen hade jag kunnat ta ett skumbad. I stället gjorde jag nåt väldigt annorlunda: jag laddade en av mina stereor på Agnetha Fältskogs gamla dubbel-CD och la mig på soffan och läste. Tänk, det funkade! Jag njöt av såväl musik som bok. Ljudkänsliga jag… Jag blev nästan… lite mer glad. Att våga prova, att våga… njuta… Att trivas en stund och inte bara känna ensamheten eller ett skuttande hjärta.

Men så var det väl dags att äta. Jag hade lovat mig själv nåt gott till fredagskvällen. Och det blev skaldjurspaté med romsås, laxcheesecake, laxceviche och räkbakelse. Godast var… räkbakelsen. Till maten ett glas D de Colmar Pinot Blanc 2022, ett vitt vin om vilket det kommer ett inlägg i morrn. Kanske. Jag har nämligen gått över från Agnetha Fältskog till fem av mina 50- och 60-talsfavoriter musikaliskt sett/hört. Det är svårt att fatta att jag inte har tillåtit mig att lyssna på dem på så många år. Var det för att straffa mig eller för att jag trodde att jag inte behövde musiken???

Ett pinot blancvin från Alsace och 2022

Fyra små fisk o skaldjursrätter med mina män.

∼ ♦ ∼

Och om jag lever i morrn ska jag gå och tända ett ljus för min pappa som skulle ha fyllt 97 år den 19 oktober 2024 och ett annat ljus för min mamma som gick bort den 13 oktober 2016. Älskade, saknade, men aldrig glömda.

Mamma Marita och pappa Carl-Erik med ljus på sina huvuden, på en middag hos vännerna M och G nån gång i början av 2000-talet.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… jag har kommit på hur och när Det ska ske. Att jag inte har fattat tidigare hur enkelt det är. Alla förutsättningar finns. Det har verkligen ljusnat – i hjärnan.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.