OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
På lördagskvällen laddade jag för ytterligare två avsnitt av Lynley. Bara det att just dessa hade jag sett… Så i stället läste jag ut första delen i trilogin om Maras barn, Påfågelmannen, och publicerade min recension av den. Därpå högg jag nästa bok jag fått för recension. Boken Svanhopp bad jag själv att få för recension. Det är en tung liten bok om en förälders död och jag läser inte så mycket åt gången. Läser och tänker. Tänker att även om det var som det var när jag var barn så var tack och lov ingen av mina föräldrar nåt fyllo. Det är förskräckligt att barn ska behöva uppleva sånt. Värst av allt är det där medberoendet och barnets skyddande av föräldern. Allt tycks ursäktas – av vissa. Den som står bredvid drabbas, men har inte tillåtelse att ingripa. För jävligt. Det finns en och annan upplevelse jag skulle kunna berätta om. Fast det är ju inte nån av mina föräldrar, inte min historia. Och nu läser jag om barnet Sebastians upplevelser. En roman, men säkert mycket självupplevt.
Jag såg första delen av Färjan igår kväll på SvT Play.
Lite glodde jag ändå på TV, för det var ju lördag och jag ville inte gå och lägga mig skittidigt. När jag flyttade hade jag nästan inte tänkt köpa nån TV. Nu inser jag att den är ett sällskap med sina program som ger mig upplevelser, bilder och ljud i brist på levande såna. Fast det jag såg igår var inte nåt program om levande människor utan om… vampyrer. Vampyrer på Finlandsfärjan… Jag kikade på första delen av TV-serien Färjan på SvT Play, baserad på Mats Strandbergs bok med samma titel. Inte för att jag gillar vampyrer, men jag gav boken högt omdöme 2016 när jag läste den. Detta trots att jag tyckte att nåt saknades. Frågan är om jag kommer på vad när jag ser TV-serien.
∼ ♦ ∼
Morronkaffe på sängen och en stunds läsning är ett bra sätt att helga vilodagen.
I morse när jag klev upp för att ta morgonmedicinen var det en riktig höstmorgon med dimma. Jag tycker mycket om hösten även om den kommande månaden, oktober, är en av årets två sorgemånader för mig. Nåja, det försökte jag inte tänka på i morse, för jag ville sova en stund till. Det gick sisådär. Jag drömde två märkliga drömmar, som jag glömde ganska snart. Den första drömmen blev avbruten av ett toabesök (!). Ja jag är glad att jag vaknar innan det sker olyckor. Den andra drömmen avbröts av nåt irriterande, envetet ljud (jag sov med öppet fönster) borta från järnvägstunnelbygget. Det har visst arbetats idag på vilodagen. Kan inte vara några kristna arbetare, med andra ord. Jag helgade i alla fall vilodagen på så vis att jag inte klev upp och gjorde morronkaffe och tog in till sängen förrän klockan var nånstans mellan nio och halv tio. När jag klev upp ringde det visst in till högmässa. Men så kristen är jag inte att jag masade mig till nån kyrka.
Dimmig septembersöndagsmorgon…
Söndagsmiddag på tining.
Några större planer för den här söndagen hade jag inte. Jag kände fortfarande av trycket över bröstkorgen och insåg att jag behövde ta det lite lugnt. Hmm… jag har visst en sjukdom… Men det finns förstås alltid saker som behöver göras. Jag tog fram en matlåda med kycklingfärs och spaghetti från frysen för tining till söndagsmiddag. Det funkar bra, hellre det än att jag ska ställa mig vid spisen och laga mat till mig själv. För nån familj att äta middag med var det länge sen jag hade. Bjuden på söndagsmiddag med familjen kan jag aldrig bli – jag har ju ingen levande sån.
Frukost behövde jag äta i alla fall, men det var inte prioriterat heller. Först satte jag mig vid datorn och skrev och betalade en räkning. När jag sen dukade fram frukost var klockan nästan 12.30… Sån är jag på helgerna.
Söndagsfrukost med min nuvarande, inte riktigt levande, familj, det vill säga trägubbarna Hopptimisten och Hopptikissen och boken Svanhopp.
∼ ♦ ∼
Påfyllning i kyl och skafferi.
Efter bäddning, dusch och tandborstning klädde jag på mig och drog iväg med bilen. Jag passade på att tanka den, för nästa lördag kan det nämligen bli en utflykt ut på landet om jag får besök. Då är det bra att ha soppa i tanken. Sen åkte jag till ICA Gnista, för jag behövde även fylla på med en del till kylen och skafferiet. Inte soppor, dock, det hade jag redan handlat på Korgtassen, utan kaffe, fil, mjölk, bär, bröd med mera.
Det fanns ytterligare ett par saker på agendan idag, trots att det var vilodag. Men för att orka utföra dessa behövde jag stärka mig med söndagsfika, givetvis ingen slät kopp kaffe utan kaffe med en Noisette från Butiken på hörnet till. Jag kan inte tänka mig helgfika utan Noisette, fast nästa lördag är det kanelbullens dag. Kanske måste tänka om där…
Söndagsfika med helgens andra Noisette.
Därefter var jag äntligen redo för såväl fördelning av veckans mediciner i min dosett, som strykning. Ibland tycker jag att det tar hundra år att fördela medicin, men det gör det inte, det går på en kvart (jag måste räkna också). Strykhögen var inte stor, så den fixade jag på en halvtimme. Efter det kunde jag äntligen slå mig ner vid datorn och knacka ner det här inlägget.
Så blev det dags för söndagsmiddag och den var ju bara att micra och servera med ketchup, vitlökssalt och mjölk till. Även idag var det ganska smaklöst. Jag tror att jag måste ha sprungit förbi med vitpepparen utan att stanna till vid stekpannan. Nåja, jag blev mätt.
Tofflisk söndagsmiddag.
Av kvällen återstår nu bara några timmar innan det är dags att krypa ner i sängen igen. I morrn är det måndag och en ny arbetsvecka. Och tänk… på onsdag är det en ny månad…
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis… jag skrev igår att jag inte går så många steg de dar jag inte går till jobbet. Men igår gick jag faktiskt nästan lika många steg som en dag när jag går till och från jobbet. Det blev i vart fall över 9 500 steg igår. Jämför det med dagens 3 000… Nåja, det har ju varit vilodag idag.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Ett författarpar jag har läst tidigare och uppskattat mycket är duon som döljer sig bakom pseudonymen 
Bokpaket kan vara trevliga överraskningar som dimper ner i ens postbox. Jag tackar 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 