OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
I morse fick jag ge mig och tända kökslampan för att kunna läsa vid frukosten. Det känns som om det är höst på riktigt nu. Mörkt, blött och disigt. Ganska mysigt, tycker jag, även om oktober är sorgens månad för mig. Jag försöker att inte gräva ner mig i det, men samtidigt tänker jag mycket så att minnena av mina föräldrar inte ska blekna. Ibland känner jag mig nästan som dem. Eller… jag tar efter dem i vissa saker. Inte nödvändigtvis bra saker… Men ändå. Det får mig att skratta lite mitt i det svarta.
I morse fick jag tända kökslampan för att kunna läsa.
Det är verkligen höst på riktigt nu.
Av nån anledning var jag astrött den här måndagsmorgonen trots att jag sov hela natten utan avbrott. Höstmörkret är här, men det stör mig inte. Det var helt enkelt en för mig intensiv helg, kan jag konstatera. Och det är bra att jag konstaterar det, för jag känner att det är trevligt med avbrott i ensamheten, sällskap och aktiviteter. Fast jag trivs också allt bättre ensam. Det är mitt nya mål: att förbli ensam och inte behöva nån. Jag är en god bit på väg. Som en sån sak att jag allt mindre behöver uppmärksamhet, medan jag noterar att andra excellerar i den ynka uppmärksamhet de kan få av andra. Det känns som om jag har passerat det stadiet. Exempel: den här dagboken skriver jag för mig, inte för andra, men andra är välkomna att läsa och kommentera (dock inte anonymt och snokare borde skämmas över det de håller på mig och avstå). Såna där gilla-markeringar funderar jag på att ta bort. För mig blir det fel om jag skriver om tunga saker och en och annan klickar på gilla. Jag vill inte tro att andra gläds åt att jag har det tufft, men det är ju så jag uppfattar det ibland. Kommentarer är trevligare. För de mesta. Men… jag skriver för mig själv, för att jag ska komma ihåg och för att ”alla andra” ju har nån hemmavid att prata av sig med. Hos mig finns ingen.
Promenaden upp till jobbet blev tung och jag var flåsig och jag har jävligt ont i vänsterfoten, tackar som frågar (= ingen; och dessutom har jag ont i händerna, mest högern, och i ryggen på grund av två nätter i mjuka gästsängen), men jag överlevde. Arbetsdagen startade med att jag tittade igenom det jag skrivit under mina arbetsdar hemma i slutet av förra veckan. Sen var det dags för morgonmöten, två stycken på raken. Det ena rekordkort på Zoom, det andra IRL. Eller hybrid. Men jag var med IRL. Vidare jobbade jag med en del texter och nånstans mitt på dan blev det lunch som vanligt.
Jobblunch med en stunds läsning.
Ingen idé att säga nåt, men det händer att jag stoppar fingrarna i örona.
Det var visst fler än jag som var aströtta idag. Bra, då behövde jag inte känna mig apartare än jag redan gör. Sen var de vanliga pratarna igång. Och visst fattar jag att det inte går att lära gamla hundar att sitta. Eftersom jag verkligen har förstått detta nu tänker jag inte be dem vänligt, kanske mindre vänligt den miljonte gången, att dämpa sig. Det tjänar inget till. Då får jag bara höra att man måste få prata lite grann. (Skit samma, med andra ord, att det sitter folk och jobbar koncentrerat. Men det händer att jag stoppar fingrarna i örona.) Sen ser jag tankarna ovanför deras huven att jag är en surkärring. Så nu tiger jag. Det är inte bara så att det är ingen hos mig, jag är på väg att bli en ingen också. Därför ska jag bli bättre på att vara snäll mot mig och unna mig – oavsett om det är konst, jeans, böcker eller en dyr brödrost. För det är inte så många andra som tänker på mig, har jag noterat klart och tydligt.
Så bara för det stoppar jag här in måndagshögen, som är vit den här veckan och som tillkommit på Instagram. Jag har läst alla böckerna, en del för länge sen, några inte riktigt så länge sen. Men har DU läst nån av böckerna i högen, kära dagbok???
Måndagshögen är vit den här veckan, men några av ryggarna på mina böcker har gulnat av ålder.
Böckerna i högen är, uppifrån och ner:
- Slaskjobbet av Christina Larsson
- Gamarna av Maria Küchen
- De hundra och en hundarna av Dodie Smith
- Liksom en leksak… av Jean Bolinder
- Dött lopp av Thomas Brylla
- Myra Breckinridge av Gore Vidal
- 84, Charing Cross Road av Helene Hanff
- Mina universitet av Maksim Gorkij
- Dottern av Lena Andersson
- Naiv. Super av Erlend Loe
- Gärningsman av Ulla Bolinder
∼ ♦ ∼
Efter ett trevligt fynd – se avslutningen på det här inlägget! – orkade jag lätt som en plätt (nåja…) ta tag i gårdagens rena och torra tvätt. Jag vek lakan och handdukar med mera och la in i skåp och lådor. Annan tvätt la eller hängde jag för strykning.
Efter en stunds vila på soffan bestämde jag mig för att rädda kycklingstekkorven i kylen (bäst före i morrn) genom att laga mat på en del av den och frysa resten. Jag gjorde en fantastiskt god kycklingkorv Stroganoff med ris. Trots det blev det en rejäl matlåda över till frysen.
Fantastiskt god kycklingkorv Stroganoff till middag.
I kväll läser jag och ser på Vem bor här? från Uppsala. Hos mig bor ingen – mer än jag.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis… när en hittar hårda, bruna paket i postboxen blir en sån som jag superglad. Tusen tack Modernista för Jo Callaghans bok Rester av döden! Och kanske kan jag bli mer välvilligt inställd till AI om jag läser boken…
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
En serie jag har läst vissa delar av och gillar är 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 