OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Igår kväll och i morse var det kattkräkningar igen. Anna tog den på kvällen eftersom jag hade gått och lagt mig. Jag tog den på morgonen eftersom jag var vaken. Nog är det så att katterna känner på sig att en stor förändring är på väg att ske…
I vart fall skulle ett födelsedagsbarn firas på sedvanligt sätt, det hade vi bestämt. Katterna var med på ett hörn, mest Lucifer. Citrus tyckte väl att min sång var förskräcklig. Födelsedagsbarnet självt låg faktiskt och sov när jag bräkte loss. Det var ju otur. Nåja, två paket låg på brickan, ett med känt innehåll, ett med okänt. Jag tror presenterna passade den som fyllde år. Presentpappret passade handjuret bättre.
Ut i blåsten.
När jag kom fram till jobbet hade jag planer på vad jag skulle göra. Dessa grusades. Jag skulle göra ett besök i vården. Det visste jag mycket väl. Så sent som igår hade jag fått en påminnelse per sms. Ändå höll jag på att missa det. Därför hann jag bara med ett par korta saker innan det var dags att ge sig ut i blåsten igen.
Som jag skrev igår och snart alla andra dagar det här året är det många tankar som snurrar och stora förändringar på gång. Jag känner mig starkare rent mentalt för tillfället. Hjärtat är det värre med. Igår kände jag att hjärta och puls jobbade lite för mycket. På kvällen mätte jag hjärtfrekvensen. Den pendlade mellan 43 (!) och 105. Inte så högt, med andra ord, men väldigt oregelbundet. Det är jobbigt. Det känns som om jag inte vet vad som håller på att hända, trots att såväl hjärtsköterska som kardiolog(er) har förklarat den medicinska delen och hur hjärtat fungerar/ska fungera. Kanske hänger det ihop med att jag inte har accepterat till 100 procent ännu att jag faktiskt är sjuk. Väldigt sjuk.
På dagens besök i vården fick jag prata om sjukdom, död, sorg och det tomrum en lämnar efter sig.
Dessa tankar fick jag lyfta verbalt i ord idag. Jag pratade mycket om hur sjukdomen har förändrat mitt liv, att jag aldrig får tillbaka det liv jag hade för mindre än ett år sen, om sorgen i detta och om döden. Jag har ordnat en del saker inför döden, men allt går inte att fixa. Döden är ju som den är. Framför allt slår den till när den tycker att det är dags. Jag är fortfarande inte rädd för den, döden. För mig är det mer ångestframkallande att leva. Det jag är räddast för är att inte orka, att bli hjälplös. Fina vänner finns, men på familjesidan är det jävligt tomt. Jag tog även upp att man pratar så sällan och lite om dem som har gått bort. De inte bara går bort, de glöms bort. Min samtalspartner menade att nog lämnar även jag ett tomrum efter mig. Fast… vem bryr sig..? Och bryr jag mig om att nån inte bryr sig? Ja det blev ett tungt samtal. Därför var det väldigt skönt att veta att jag hade en lunch inbokad med två arbetskamrater på en annan avdelning, min tidigare, faktiskt, tillika mycket goda vänner. Då kunde jag… landa i sorgen. Vi tog med lunch och hade avstämningsmöte i Tropiska växthuset. Perfekt en sån här ruggig dag. Snälla Emma ska hjälpa mig med en del tekniska prylar och kopplingar samt uppackning, snälla Fia likaså, i mitt nya hem.
Perfekt med lunch i Tropiska växthuset med Emma och Fia, två arbetskamrater från min tidigare avdelning.
Efter lunchen hade jag några möten och jag bokade in kommande möten. En halv mugg kaffe unnade jag mig och därpå följde ett möte som jag upplevde som riktigt givande.
Tomatsoppa och mackor till kvällsmat.
När jag lämnade jobbet nån gång närmare 16.30 var jag rejält trött. Jag pratade lite med katterna, packade upp jobbväskan och la mig ovanpå sängen för en stunds vila. Så ringde jag en kompis och vi pratade i nästan en halvtimme. Jag var ganska hungrig när jag äntligen kunde sätta mig till bords och äta tomatsoppa och mackor. Katterna fick biff, men visade inget större intresse. Det kan ha berott på att nån i huset borrade.
Jag har fått ett fint glasfat av Anna, ett fat som matchar assietter och ett par skålar som jag har. Den gjorde jag plats för i ett köksskåp så att den inte ska gå sönder. Annars tänker jag ta det lugnt i kväll och läsa, för tröttheten har klorna i mig. Sorg är tungt att bära.
Som tröst till mig själv gladdes jag åt ett sms om att mina födelsedagsböcker troligen levereras i morrn. På jobbet idag hittade jag också en självbiografi som jag lånade hem. Kjell Eriksson är en journalist och radiofigur (till skillnad från hans namne som är lokal författare och skriver deckare). Journalist- och radiomannens bok om sig själv kom ut 2010. Den ser jag fram emot att läsa.
En självbiografi av en journalist och radioman.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Som ensam utan efterlevande skrev jag mitt testamente för ett tag sen. Det låter så storslaget, men vi som vet känner ju till att det kommer lite när katten skiter. Nånting blir det väl kvar efter mig och jag lämnar det till två personer som tack för att de har varit och är som de är. Och kanske för att det finns behov av vissa saker. Det är också skönt att få teckna ner hur jag vill ha det. Sen kan jag sluta ögonen för gott. Varje dag, nästan, ser jag testamentet. Då påminns jag om att jag lever, men, precis som alla andra, inte kommer undan döden.
Till påsken 2024 nätshoppade jag två påskekrim att läsa. Det blev bara en läst och en påbörjad. Men jag ser det inte som att jag inte orkade läsa utan att den som spar hon har (att njuta av längre). 
Gå till Toffelprofilen
